Camilla Rudeberg är psykolog på BUP:s DBT-team i Stockholm. DBT står för dialektisk beteendeterapi och riktar sig till personer som skadar sig själva och som har diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, även kallat borderline.

Enkelt uttryckt är det främst DBT-teamet som behandlar barn med självskadebeteende. Majoriteten är tjejer som skär sig, de utsätter sig ofta för risker och är impulsiva.

– Jag tror inte att det är så många av våra patienter som säljer sex, men däremot är det vanligt att de blir utsatta för sexuella övergrepp eftersom de många gånger har svårt att bedöma risksituationer, säger Camilla.

Självskadebeteende förknippas ofta med borderline, men det betyder inte att alla som skadar sig själva har den omfattande problematiken. Och alla som säljer sex eller som har sex för att skada sig har inte ett typiskt självskadebeteende. Dessutom finns det ganska lite forskning kring det.

Ändå ser vi att de här tjejerna, för det är oftast tjejer, även skadar sig på andra sätt. Det är många som jag har kontakt med som vittnar om det.

– Jag sökte upp männen både för att skada mig själv och för att det var ångestdämpande, säger en 21-årig tjej.

Hon hade sex med främmande män som hon fick kontakt med på nätet mellan 13 och 16 årsålder. Ibland fick hon cigaretter som betalning.

– Det var mest en slump att jag hamnade på nätet. Jag har massa andra självskadebeteenden också, säger hon.

Svaren från BUP-mottagningar runt om i landet pekar åt samma håll:

”Vi känner till fall där sex förekommer som ett av flera uttryck för självdestruktivitet och känslomässig, beteendemässig och/eller psykiatrisk problematik.”

Att barnen säljer sex är aldrig orsaken till att de får kontakt med BUP, det är en del av ett större problem, skriver de.

Vilken funktion fyller självskadebeteendet?

– Det är ett sätt att minska sin ångest, slippa smärtsamma känslor och plågsamma tankar. Man kan se det som en lösning för att komma ur ett mycket obehagligt tillstånd. Många känner sig lugnare och får mindre ångest när de skär sig. Det kan också ge en känsla av kontroll, säger Camilla Rudeberg.

Ett sätt att ersätta självskadebeteendet, som de lär ut inom DBT, är att hålla en isbit i handen tills den smälter.

När jag pratade med Carl Göran Svedin, som är professor i barn- och ungdomspsykiatri och expert på sexuella övergrepp, häromdagen uppskattade han att varje BUP-mottagning borde känna till ett tiotal barn upp till 18 år som säljer sex eller skadar sig med sex. Med tanke på att det finns 21 län i Sverige och att det i de flesta länen finns flera mottagningar skulle det handla om hundratals barn – som vuxenvärlden känner till.

De allra flesta jag pratar med har aldrig varit i kontakt med BUP, i alla fall inte för att prata om sexuella övergrepp eller att de säljer sex. Frågan är så känslig. De unga vuxna har ännu svårare att få hjälp.

Jag har försökt fråga BUP-mottagningar runt om i Sverige vad deras erfarenhet är, men jag inser att tiden är knapp och frågan lite för svår. Förhoppningsvis kan jag få några inblickar i hur det ser ut runt om i landet.

”Kan bara svara dig att problemet du tar upp om att sälja sex aldrig har lyfts som en fråga eller informerats om från behandlarna. Möjligt att det finns ändå men att det inte kommer fram i vår kontakt med ungdomarna”, skriver en verksamhetschef.  

”Svår fråga, det är sådant som kommer fram i samtal och jag har ingen samlad bild”, säger en annan.

Det mesta talar för att mörkertalet är mycket stort. Men ingen verkar riktigt veta. Vad tror du? Jag lovar att återkomma i takt med att jag får svar från BUP-mottagningarna.

Förresten: för er som ändå vill ha siffror hänvisar jag till inlägget från i går om unga, sex och internet.

Det har varit en lång dag, med många svåra samtal. Modiga människor har öppnat sig och berättat om sina mest privata hemligheter. Sådant som bara ytterst få i deras närhet känner till.

En mamma berättade om dottern som inte kunde sluta sälja sex och som åkte in och ut på olika hem. Ingen verkar veta var hon hör hemma.

En ung tjej förklarade hur mannen som utnyttjat hennes sårbarhet under många år vägrade släppa taget när hon fått nog. Som tvingade henne att fortsätta med hot om att avslöja allt för hennes familj. Till slut berättade hon för sin pojkvän: ”Det var allt eller inget, men han stannade kvar.”

Tack för alla melj och tack för att ni delar med er.

Johan, 18, går på gymnasiet och har sålt sex sen han var 15 år. Han säljer till äldre killar som han får kontakt med på nätet. Ibland får han komma hem till dem, annars träffas de på hotell eller i bilar.

”Jag vet inte riktigt varför jag säljer sex. Det är nog ganska mycket ett sätt att göra illa och straffa mig själv. Men det är även pengarna.”

Han bor ensam och klarar sig själv, skriver han. Ändå vill han ta sig ur, men vet inte hur han ska klara det.

Han har haft kontakt med BUP, men skulle aldrig drömma om att berätta att han säljer sig. Skammen är för stor. 

”De frågade någon gång hur jag försörjde mig men jag svarade inte direkt och sen frågade de aldrig igen så jag antog att det inte spelade så stor roll.”

Han har valt att söka stöd hos killar och tjejer med liknande erfarenheter på olika forum på nätet.

Många vittnar om gapet som uppstår när man fyller 18 år, där upphör kontakten med BUP och i stället hänvisas ungdomarna till vuxenpsykiatrin.

– Om det är svårt att få hjälp på BUP är det ännu svårare för de som fyllt 18, säger Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri.

Vi är på resande fot i dag och under tiden passar jag på att läsa hemläxan. I Ungdomsstyrelsens rapport ”Se mig”, från 2009, om unga, sex och internet finns en hel del statistiskt underlag. Annars är kunskapen om barn och unga som säljer sex eller skadar sig med sex begränsad.

Bland annat deltog 3 503 elever i årskurs tre på gymnasiet i en enkätundersökning.

• 1,5 procent av ungdomarna hade fått ersättning för sex (1,7 procent av killarna och 1,2 procent av tjejerna). Det motsvarar ungefär en i var tredje klass.

• Mer än varannan gymnasieelev, 57 procent, hade träffat någon som de lärt känna på nätet. Av dem hade var tionde elev fått betalt för, känt sig pressad till eller utsatts för övertalningsförsök till att ha sex.

• Det finns ett starkt samband mellan tidigare sexuella övergrepp och att sälja sex mot ersättning.

• Nästan var femte elev som svarade på enkäten, 18 procent, hade under det senaste året blivit uppmanad att skicka sexuella bilder eller filmer till en främmande person på nätet.

• 3 procent av alla elever hade skickat bilder och lika många hade haft sex med en person de fått kontakt med på nätet.

Det är de som redan löper risk att drabbas som också råkar illa ut på nätet. Numera är internet den vanligaste arenan för köpare och säljare av sex.

Det är sällan jag som journalist saknar ord. Men det är heller inte så ofta en myndighetsanställd säger rakt ut: ”De får ingen hjälp.”

Inga-Lill Hedqvist är avdelningschef på en sluten avdelning för tjejer mellan 16 och 20 år. Gemensamt för dem som tvångsvårdas på avdelningen är att de har ett tungt missbruk. 

Hon känner väl igen problemet med unga som skadar sig med sex. De allra svåraste fallen kan hamna på hennes avdelning. Då har det ofta gått så långt att det inte längre går att se var problemen startade och vad som utlöste vad. Säljer de sex för att finansiera ett missbruk eller var det sexuella övergrepp som utlöste drogmissbruket – som för flickan vi berättade om i förra inlägget?

– I de värsta fallen har det gått så långt att de hamnar hos mig, och de kan vara så unga som 16 år, säger hon.

På hennes avdelning är huvudproblemet missbruk, de bakomliggande orsakerna kommer fram i terapi. En del av barnen hade kunnat läka om de hade fått hjälp i tid. Men hjälpen finns sällan.

– Vi pratar inte om de här barnen och ungdomarna i samhället. Vi pratar inte om att de finns, vi tar hand om dem när de dyker upp, när de blivit så pass skadade, säger Inga-Lill.

Långt ifrån alla barn och unga som skadar sig med sex eller som säljer sig på nätet hamnar i tungt missbruk. Men vem tar hand om dem?

Hennes dotter kom i kontakt med fel man på nätet. Flickan var bara tolv år när han våldtog henne första gången. Först två år senare förstod mamman att något var fel, hennes dotter kom hem med en dyr märkesjacka och massa lögner.

Flickan hade testat det mesta, rispat sina armar, sökt bekräftelse på nätet, färgat håret svart.

Det blev en lång rättsprocess men för snart två år sedan dömdes mannen till fängelse för våldtäkt mot barn, köp av sexuell handling av barn och barnpornografibrott.

Sedan dess har föräldrarna slagits för att dottern ska få hjälp. Mamman förlorade jobbet eftersom hon inte vågade lämna sin dotter ensam hemma.

– Hon låg bara i sängen och vägrade gå ut. Hon ville dö.

De har varit på flera olika BUP-mottagningar men flickan har inte velat öppna sig för de vuxna.

– De fokuserar mycket på varför, sökte problem i barndomen eller i familjen. De förstår inte, säger mamman.

Dottern vårdas nu för narkotikamissbruk, hon har inte fått hjälp att bearbeta övergreppet.

Jag undrar om det finns fler med liknande erfarenheter eller om ni fått ett annat bemötande.

Hur ska samhället bäst hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp, som hela tiden söker nya sätt att skada sig och dämpa ångesten?

Linda Jonsson är socionom och doktorand på Linköpings universitet och forskar om it-relaterade sexuella övergrepp. Hon har intervjuat barn och unga som säljer sex på nätet i sin forskning och genom Onlineprojektet.

Numera är internet den vanligaste arenan för köpare och säljare av sex.

Linda säger att det än så länge finns stora kunskapsluckor om den här gruppen. Varför träffar de här barnen okända vuxna för att ha sex?

– De allra flesta i den här gruppen mår dåligt, men vi kan inte säga att alla gör det. Det är väldigt vanligt att de varit utsatta för sexuella övergrepp. Alla barn som säljer sig har inte ett självskadebeteende, det finns andra aspekter också, säger Linda Jonsson.

Det är inte heller självklart att det förekommer pengar eller annan ersättning, för vissa kan det vara olika från gång till gång. Medan det för andra främst handlar pengar.

Oavsett orsaker bollas barnen runt mellan olika instanser OM de ber om hjälp. För de flesta är det mycket svårt att prata om sexuella övergrepp.

– De berättar inte självmant, de tycker att det är deras eget fel. De är väldigt lätta att bolla runt. De känner så mycket skuld och skam. Därför hamnar de hela tiden mellan stolarna.

Linda kallar det ett svek från samhället. Okunskapen bland många vuxna som möter de här barnen och ungdomarna är stor.

– Några av våra mest utsatta barn får ingen vård, det är ett stort hål. Det är gräsligt, säger hon.

Tjejerna och killarna kan avfärdas som sexmissbrukare eller få varnande förmaningar. Det finns specialistmottagningar som ger barnen vård, men långt ifrån alla kommer dit.

– Allra mest utsatta är nästan de unga över 18 för då tar inte BUP emot dem längre, säger hon.

Läs gärna Onlineprojektets senaste rapport: ”Barn och sexuella övergrepp via it”

Många mejlar mig och berättar om sina erfarenheter, tack! Det är ovärderligt. Vad är era erfarenheter av vård och hjälp? Fortsätt skriv och berätta.

Under helgen har jag haft kontakt med en ung tjej som hela tiden trillar mellan stolarna, hon bollas mellan olika vårdinstanser. 

Som flera av dem jag fått kontakt med finns en historik med sexuella övergrepp i barndomen. Under många år hanterade den här tjejen smärtan och ångesten genom att skära sig i armarna. När hon var femton år tvingades hon sy för första gången.

Till slut insåg hon att hon var tvungen att sluta.

”Men jag slutade aldrig göra mig illa, jag letade bara upp de sätt som inte syntes. Det var så jag började ha sex för att göra mig själv illa.”

Hon fick kontakt med män på nätet. Vuxna män med vanliga liv, familjer och jobb. Det har aldrig förekommit pengar, men hot och våld.

”Jag kände mig så smutsig, så äcklig att jag tillslut var tvungen att göra om det eftersom jag inte kom på något annat sätt att hantera min ångest. Och det gav mig samma smärtlindring som skärandet.”

Men vården möter henne med okunskap och oförståelse. Som om hon fick skylla sig själv.

Tre frågor till journalisten och författaren Caroline Engvall. För tre år sedan kom hennes bok ”14 år till salu”, den sanna historien om helt vanliga tjejen om Tessan som blir våldtagen av en jämnårig kille. Efter det söker hon bekräftelse på nätet och straffar sig själv genom att sälja sin kropp.

Vad fick du för reaktioner på boken? 

– Det började välla in mejl till mig från andra unga som också ville berätta sina historier. Det visade sig att ingen riktigt hade pratat högt om att unga använder sex för att dämpa sin ångest tidigare, att de själva söker upp män på nätet – för att det gör så ont på insidan.

– De blir ofta väldigt missförstådda om de väl söker hjälp, ofta med ett ”men varför slutar du inte bara?”. Men det är inte så enkelt. Det destruktiva sexet blir som ett missbruk för dem.

Nu kommer uppföljaren ”Skamfläck”. Varför har du skrivit den?

– De tre historier jag har flätat ihop i ”Skamfläck” är tre av de historier som jag har följt sedan förra boken släpptes. Jag vill sätta illamåendeframkallande starkt strålkastarljus på frågan om sex som ångestdämpning, just för att unga ska känna att de inte är ensamma. Förklara varför man väljer att utsätta sig för så farliga saker och varför man inte själv kan ta sig ur det så lätt. Och att omgivningen ska få stöd i hur de kan hjälpa. 

Vilken är den vanligaste fördomen du möter om barn och unga som skadar sig med sex?

– Att vi tror att vi kan se vilka de här unga är. Att de på ytan ska vara trasiga. Så är de inte. Ofta är det här väldigt duktiga unga som går genom skolan med bra betyg och aldrig skulle berätta något för någon. Det är de vi måste lära oss se, de vi måste lära oss att fråga. De som skickar ut små fina signaler, eller ibland inte alls gör det, som det är bekvämast för oss vuxna att blunda för.