Den senaste veckan har jag tänkt rätt mycket på mina vänner och hur lyckligt lottad jag är. Alla är riktigt snälla, omtänksamma, smarta, roliga och vi förstår varandra. Det är en klick som har följt med genom alla åren. Några andra vänner har man förbluffat upptäckt att vi inte har något gemensamt förutom tiden som man har varit vänner. Det är en ganska chockerande upplevelse när man sitter och pratar med en gammal vän och plötsligt känner ”Men vem sjutton är du egentligen?!” och vännen känner samma sak tillbaka. Det är en lite läskig med också befriande känsla eftersom man plötsligt förstår varför det inte har klickat på länge. Tiden går och vi förändras, ibland åt olika håll. Men ibland så kanske man bara pratar helt olika språk, orkar inte översätta och går vidare. Jag har tyvärr inga retoriska knep för hur man tacklar det, men allt behöver inte tacklas. Nepp, nu ska det skrivas bok inte blogg!

/Elaine