Igår hände något spännande. Jag studerade hur folk studerade mig som satt ”alldeles själv” – själv tyckte jag inte så synd om mig, men andra verkade göra det. Jag väntade ju bara på min vän Sara/Claes som skulle komma snart. Det var nästan så att jag började tycka synd om mig bara för att folk gjorde det. Så jag gjorde ett litet experiment. Jag valde att leva in mig i rollen som ett offer. Gjorde allt man inte ska göra.

Jag stirrade på den tomma platsen bredvid mig i några minuter. När jag sen tittade upp så tittade paret framför mig på mig med sorgsna ögon. Jag gav dem mimiken man inte ska ge…

 reste mig upp, gick tappert mot baren och beställde två glas vin…

Ett till mig och ett till min osynliga vän…

Sen tittade jag sorgset på dem som hade riktiga vänner som syntes.

 Efter experimentet tyckte paret framför mig så synd om mig att de ignorerade mig. Men sen kom min väninna Sara och då var ALLAS ögon på oss! Transvestiter är tydligen inte något de ser varje dag.

Vi hade supertrevligt och det var inte synd om mig längre!

/Elaine