Retorikresan med Elaine Bergqvist fortsätter, häng med! Den nya fräscha sidan finns här! Hur gick intervjun med Jimmie Åkesson? När kommer den nya boken? Och är det verkligen Elaine som är med i The Stockholm Syndrome på the Late show? Allt detta och mycket mer kommer inom kort på Retorikbloggens nya plats hos Snacka Snyggt!
Idag har jag en tvådagarskurs i Inspirerande Ledarskap. Just nu tittar jag ut över rummet där magi händer. Det är helt klart att makt och vältalighet går hand i hand. Här är 12 personer på ledningsposition och håller fantastiska anföranden inför varandra. Sen att de nu på dag två, men hjälp av retoriken överträffar sig själva gör att man blir alldeles salig. Nu är alla på lunch och jag vill inte dagen ska ta slut.
/Elaine, lycklig retorikkonsult
Hon lämnade sitt kort till mig till arrangörerna! Himla fint tycker jag. Henne skulle jag vilja prata med över en lunch, en riktig powerwoman och förebild!
Sen småsnackade jag lite med Stefan Einhorn som föreläste efter mig! Trevlig man och lysande författare!
/Elaine
Igår hände något spännande. Jag studerade hur folk studerade mig som satt ”alldeles själv” – själv tyckte jag inte så synd om mig, men andra verkade göra det. Jag väntade ju bara på min vän Sara/Claes som skulle komma snart. Det var nästan så att jag började tycka synd om mig bara för att folk gjorde det. Så jag gjorde ett litet experiment. Jag valde att leva in mig i rollen som ett offer. Gjorde allt man inte ska göra.
Jag stirrade på den tomma platsen bredvid mig i några minuter. När jag sen tittade upp så tittade paret framför mig på mig med sorgsna ögon. Jag gav dem mimiken man inte ska ge…
reste mig upp, gick tappert mot baren och beställde två glas vin…
Ett till mig och ett till min osynliga vän…
Sen tittade jag sorgset på dem som hade riktiga vänner som syntes.
Efter experimentet tyckte paret framför mig så synd om mig att de ignorerade mig. Men sen kom min väninna Sara och då var ALLAS ögon på oss! Transvestiter är tydligen inte något de ser varje dag. 
Vi hade supertrevligt och det var inte synd om mig längre!
/Elaine
Ikväll ska jag få träffa min favoritretoriker Sara Lund. Vi ska ha ett gemensamt event om tre veckor som jag verkligen ser fram emot!
Kritik är något som få med handen på hjärtat vill ha. Men det är något många behöver. Jag sitter och klurar på hur man ger kritik på ett schysst sätt. Jag har testat några versioner denna vecka och de landar verkligen olika. Det som hittills har fungerat allra bäst är om jag drar en parallell till mig själv som ”dålig” ibland, då har folk lättare att ta till sig kritiken. Gör jag inte det så kan det bli en tävlan eller kommentarer som ”man är ju bara människa”. Hur ger man kritik snyggt? Ska man ge det över huvudtaget? Personligen tror jag så mycket på kritik att jag höjer detta citat till skyarna:
”The problem with most of us is that we rather be ruined by praise than saved by criticsm”. – Vincent Peale
Sen ska kritik ju vara konstruktiv. Det finns ju de som kritik är det samma som personliga påhopp:
Vad säger man till kompisar från förr?
I lördags var jag bjuden på 30-årsfest, min gamla högstadiepolare Martin var födelsedagsbarnet. Vi upptäckte att vi var grannar för 1 år sedan och har hittat tillbaka till varandra. Jättekul tycker vi!
Martin var den populäraste killen i Älvsjö tillsammans med Peter som ni ser dansa i mitten lite längre ner. De har knappast blivit någon större förändring där, de har inga svårigheter att få tjejer idag heller. 🙂
Det som var så spännande och lite läskigt med att träffa alla var att precis allt var sig likt. Samma tjejgäng som jag hängde med 7-9:an hängde fortfarande.Jag vet inte hur det är nu men så här var det förr.
Längst till vänster har vi Emma som var alfatjejen i gänget. Hon vann ”snyggast i skolan- kategorin” varje år och alla killar var kära i henne. Jag vann skolans bästa kompis, tyckte jag var grymt då. Jag var ingen skönhet men snäll! Mattias i mitten är två år äldre, han var coolingen i 9:an och i Älvsjö. Han hade grymma hemmafester som vårt tjejgäng fick komma till. Kaisa (Emmas lillasyster) lika gammal som mig. Tjejen utan krusiduller, sa alltid som hon tyckte och där har inget ändras vilket är väldigt skönt. Jag kommer i håg hur jag älskade Fugees när vi hängde och hon kunde bara inte fatta det. På Martins fest ville hon ha schlager men det spelades bara ”Motown” tyckte Kaisa. *hahaha* Kaisa och jag har aldrig och kommer aldrig ha samma musiksmak.
Älvsjös grabbgäng var exakt det samma! Tyckte jag var fint, de har hålllit ihop sjukt länge! Sån här dans var det knappt på festerna under Älvsjötiden, men vissa saker ändras visst.
Här har vi charmtrollet Linda, Nisse i mitten och Elias! Alla från det gamla Älvsjögänget. Häftigt att de håller ihop!
Jag måste säga att det var en hit att träffa gamla gänget samtidigt som jag började undra varför jag slutade hänga med dem. Jag flyttade till London ett år, sen till Barcelona i två, sen blev jag frireligiös (det är sant!), sen släppte jag det, pluggade till retorikkonsult, åkte till Barcelona igen och levde hippielivet, ryckte upp mig, åkte hem och började jobba som retorikkonsult. Så det är inte så konstigt, alla hängde inte med i svängarna. Det är inte så att jag känner mig utstött eller så, men ibland kan man kika på bilderna av gamla polare på facebook och undra vad som hände. Glorifiera det förflutna. Men man får ställa sig frågan igen, ”Längtar jag tillbaka till högstadiet?!” och svaret för mig är ”Verkligen Inte!”. Jag har förlorat några polare sedan dagis också, men livet går vidare.
Gustav tyckte fö att festen var som att kliva rakt in i Beverly Hills, men det var för att jag berättade vilka alla var för 15 år sedan! Har du varit på en reuinon? Var det en hit eller skit?
/Elaine, nostalgisk retoriker
Tänkte att det vore kul om vi sågs live någon gång! Vad sägs om alla bloggläsare i Stockholm kommer till Scandic Star Sollentuna på onsdag?! Finfina föreläsare kommer snacka om hur man snackar! Här har du ett smakprov från Norge, min första föreläsning i Oslo.
Kom vettja!
-10, strålande sol, glada kursdeltagare!
/Elaine, lycklig retorikkonsult i Härnösand
Jag är ledsen att träffen med Åkesson publiceras så sent, men vi satt och snackade i nästan tre timmar så det var svårt att hitta tiden att sammanfatta allt. Hur som så kommer jag till Riksdagen och får träffa alla på SD:s HQ. Alla var ju självfallet jättetrevliga. Det är svårt att komma någon vart om man inte väcker välvilja, så det var inte förvånande. Roligast var början av mötet! Vad bjöd SD:arna på för fika tror ni? Jo kaffe och…
Det var självfallet ingen intention bakom det men jag kunde låta bli att skoja lite. Min pappa som är svensk politisk inkorrekt 50-talist brukade skoja med kvinnan i kiosken, när jag var liten. Han chockade henne genom att säga: ”Jag vill ha en negerboll till min negerunge” och så pekade han på mig, fem år med afro och stod och gapskrattade åt kvinnan i kiosken som var i chock. Hon trodde pappa var rasist och barnet var väl psykiskt sjukt? Jag tyckte det var löjligt med folk som inte förstod att pappa skämtade.
Så när jag fick syn på kalla-det-vad-du-vill-bollarna hos SD så började jag med att jävlas lite.
Jag inspikterar chokladbollanra: Åh, har ni köpt fika?!
Åkesson tittar på chokladbollarna lite osäkert och sen på mig: Ja..
Jag ler stort: Ni bjuder på Negerbollar!
Åkesson (skrattar nervöst) men poängterar: Jag kallar dem chokladbollar.
Sen berättade jag historien om min pappa och det blev ingen ”negerbolls-diskussion”. Så inleddes mötet, fortsättning följer.
/Elaine