Tre svenska tjejer: jag (Eva), Marita och Anna visade upp den för oss här i Sverige nya ridsportgrenen working equitation på Norrköping International Horse Show. Syftet var att visa mångsidigheten i grenen, hur roligt det är och att detta är en sport för alla!

Det lyckades vi också med.

Precis som i fälttävlan består working equitation av tre moment. Först rids ett dressyrprogram. Sedan en bana som bedöms med poäng. I sista momentet är det snabbast som gäller.

Working equitation har sitt ursprung i södra Europa. Liksom den amerikanska westernridningen har den utvecklats ifrån arbetet på gårdar och fält. Hästen ska vara lydig i alla moment och kravet på samspel mellan häst och ryttare är högt.

På högsta nivå rids alla moment på en hand för att ha den andra fri för arbete. Men när man börjar träna och tävla så rider man på vanligt träns. Så går man över till kandar för att slutligen på den skolade hästen rida på enhandsfattning på stång.

Jag red EM-dressyrprogrammet på mitt gamla 18-åriga danska halvblodssto Waggie. Waggie är en gammal hopphäst men jag vill fortsätta och rida min gamla häst och working equitation är ett perfekt alternativ på karriär.

Vi vill också tacka fotograferna Roland Thunholm och Bo Bennergård för de fina bilderna!

(forts. se nedan)

(fortsättning Norrköping)
Marita Rasmusson red sitt arabiska fullblod Leksak i det andra momentet som kallas för maneability. Maneability bedöms efter poäng precis som i dressyr. Hästen ska gå i ett jämnt, lugnt tempo genom hela banan.

Banan påminner om en agilitybana fast till häst. Det är många moment som att öppna och rida igenom en grind, slalom mellan pinnar, över en bro, runt tunnor i ett mönster, backa i ett L, ta lans ur en tunna och ringen på en tjur, hopp över ett litet hinder med mera.

Marita och Leksak har ett förflutet som westernridningsekipage. De har EM-gulr i reining för araber, två silver och ett brons i SM – mot quarterhästar!

17-åriga Leksak har nu fått en ny karriär som working equitationhäst. Den stora skillnaden mellan working equitation och western är att i western så rids hästarna på lång tygel med fullständig eftergift. I working equitation ska hästen ridas på tygeln i en dressyrhästform.

(Fortsättning om Norrköping)

Sista momentet är speedtest. Här är det bara farten som räknas så då är det fullt ös som gäller. Anna Kärvestedt rider på sitt svenska halvblod Cassidy.

Anna kommer från tornéspelsvärlden. Men Anna saknade dressyren och att jobba igenom hästarna mer allsidigt. I working equitation fann allt hon ville ha. Att det är bra ridning men samtidigt lite fart och fläkt.

Speed är ungefär som en omhoppning. Först och främst ska man rida felfritt. Sedan så fort som möjligt.

Härnäst blir det uppvisningsklass på Strömsholmstävlingarna 2-3- juni. Då rids dressyrmomentet på lördagen och maneability och speed på söndagen. Båda dagarna klockan 11. KOM OCH HEJA PÅ OSS DÅ MED!

   
En av våra främsta galoppchampiontränare Michel Kahn är död.  Han blev svensk championtränare elva gånge och vann det mesta som kunde vinnas i Skandinavien.
I fjol blev han Täby Galopps tränarchampion för 15:e gången med 2.734.590 kronor i insprungna pengar, 47 segrar, 34 andra- och 28 tredjeplaceringar.
    Jag träffade Micha Kahn genom skådespelaren och komikern Uffe Larsson i samband med att jag gjorde ett reportage. Uffe hade hästar i träning hos Micha och tog mig dit.
Micha hjälpte mig sedan att träna Pijano som jag då hade köpt år 2000.
    En gång i veckan körde jag Pijano till Täby galopp och red honom där under Michas insyn. Just då fanns det inga arablöp på Täby och jag bestämde mig för att satsa på hoppningen istället. Ett amatörlöp red jag dock på Blommeröd med gott resultat.
    Micha var storrökare. Jag var orolig för att han skulle få lungcancer. Vilket han också fick. Han opererades och fick leva några år till. Han slutade helt att röka. Det berättade han sista gången jag träffade honom var inne på foderaffären på Täby.
    Micha gick bort igår morse. Han blev 58 år gammal. Läs mer på Skandinavisk Galopp

Jag red inte bara egen uppvisning i Norrköping. Som vanligt förenade jag nytta med nöje och jobbade även för Sportbladet:

 Niklas Jonsson vann Norrköpings Grand Prix

Nu finns min nya bok ”Ridövningar” ute i handeln. Jag har intervjuat 16 av våra främsta ryttare som beskriver varsin ridövning. Varje övning beskrivs i text, foto och på teckning.

Den första ridövningen jag gjorde var att rida i en fyrkant med Lussan. Sedan var jag i Norrköping hos Helena Lundbäck och Malin Baryard. Så fortsatte jag med en ridövning varje månad med olika ryttare under ett och ett halvt år. Några fler under vår, sommar och höst. Färre under vintermånaderna. Detta därför att det är mycket svårare att ta bilder i ridhus än utomhus.

Visserligen är det varje ryttare som själv berättar om ”sin” övning. Men som författare var det ändå en fördel att själv vara ridkunnig. Även om jag inte är lika skicklig som de, så har jag ridit alla övningar som finns i boken. Vi kunde komplettera varandra väldigt bra då jag kunde ställa ledande frågor och tala om att de glömde säga hur de gjorde med sitsen eller innertygeln i ett visst moment. Dessa ryttare är på så hög nivå, att de inte alltid tänker på vad de gör.

Anki Yngve på sajten Hippson.se har recenserat Ridövningar. Har ni läst boken? Skriv inlägg om vad ni tycker!

Jag önskar alla mycket nyttig läsarglädje!

När Länsstyreslen skulle åka ut och kontrollera att den omskrivna barfotahästen tas omhand enligt de föreskriver de fått från veterinären på klinik så fanns hästen inte kvar på gården.

Liksom hästen flyttades från stallet i Mellansverige när de blev anmläda där och gömde sig i Dalarna har de nu tagit den till annat ställe igen när myngdiheterna ska kontrollera hästens status.

Det är ju tragiskt att de låter sin gamla sjuka häst få bli utsatt på detta viset. Istället för att göra prestige i saken så kunde de väl ha låtit hästen ha fått komma på djursjukhus direkt som den borde ha gjort.

  
  Fick ett inlägg om att flera hästar i Sultans stall varit med i filmer. Det berättade de för mig med. Det är ridläraren Kimo som specialtränat dem.
    På bilden visar han trick med ponnyn Bello som är av den tuniska rasen mogad. En annan ponny, ett sto, som Kimo har var nyligen med i en filminspelning.
    Kimo berättar att dessa ponnyer är mycket smarta. Han hade en microfon i öran på ponnyn, så kunde han stå längre bort och ge den kommandon utan att själv vara med i bild.
    ”Gå fram till polisen och stanna där”, var ett sådant till exempel.
    Va häftigt! En radiostyrd ponny!

   

    Med två ridande söner och en man, som tråkigt nog aldrig velat rida förut, så har jag märkt tydligt att killar, det vill rida som killar.
    Tjejer kan rida runt, runt i ridhuset och träna på att ställa i hörnor. Killar vill ha mer konkreta saker att träna på. Detta gör att killar inte lockas att börja rida på samma sätt som tjejer. Killar som börjar rida gör det för att någon i familjen rider, för att de har hästar hemma på gården. Killar åker inte till en ridskola bara för att stå i timmar och borsta på en häst.
    Utomlands, läs söderut, så är ridning en mansdominerad sport. Jag märkte direkt att Andreas tyckte det var mycket roligare att gå till stallet där än hemma. Ridlärarna Hedi och Kimo var riktiga ”grabbar” och Andreas hade roligt tillsammans med dem.
    Andreas har ridit några gånger på Waggie hemma. Men det är inte mycket. På Sultan tog han sin första ridlektion. Första lektionen longerade Hedi honom. Andreas fick göra balansövningar och lära sig takten att rida lätt i trav. (Se översta bilden.)
    Fem dagar senare red han hingstar alldeles själv i både trav och galopp. Så för alla er som har samma dilemma med sina män så vet ni nu vad ni ska göra. Att Andreas klev upp och hade ridlektioner varje morgon var det bästa på hela semestern för min del!

 
  ”Ukjent” skrev ett inlägg om hästarna på Sultan. Tyvärr vet jag ej vilken unghäst som ”Ukjent” menar bredvid Hedi Labbens kontor, för när jag var där nu så stod där en äldre häst.
    Den unghäst jag red till hette Prestige. Sedan red jag en äldre skimmel när jag skulle galoppera på stranden med kameran. Nästa häst jag red var en som inte tillhörde Sultan. Det var en brun häst som hette Milk (Milch?). Milk tillhörde en beduin. Två duktiga tyska ryttare före mig kunde inte få honom att galoppera. Jag såg det och såg också varför. Det var för att de drog i honom och satt tungt med sätet.
    Jag har ju John Whitaker som min förebild. Jag behövde bara lätta i handen och sätet så galopperade han direkt. Ridinstruktören tyckte om det och lät mig hoppa honom, ganska så högt dessutom. Fick känslan av att han ville visa att hästarna faktiskt var bra.
    Inga tyska ryttare får nu ta illa vid sig av mina uttalanden. Det jag menar är inte att de rider dåligt, för flera var faktiskt riktigt duktiga, utan att de har en annorlunda ridstil. De tunisiska hästarna är inte skolade på det sättet.    
    Lägger överst ut en bild på Milks öron. Flera gånger när jag fotade så kom öronen med på den häst jag själv satt på. Just den här bilden tyckte jag var extra gullig.
    Bilden här under är på den häst Andreas lärde sig rida på: Chahir. Det är han själv som tagit den. I princip så har han tagit alla bilder från marken och jag alla som är tagna från hästryggen.