”Ukjent” skrev ett inlägg om hästarna på Sultan. Tyvärr vet jag ej vilken unghäst som ”Ukjent” menar bredvid Hedi Labbens kontor, för när jag var där nu så stod där en äldre häst.
    Den unghäst jag red till hette Prestige. Sedan red jag en äldre skimmel när jag skulle galoppera på stranden med kameran. Nästa häst jag red var en som inte tillhörde Sultan. Det var en brun häst som hette Milk (Milch?). Milk tillhörde en beduin. Två duktiga tyska ryttare före mig kunde inte få honom att galoppera. Jag såg det och såg också varför. Det var för att de drog i honom och satt tungt med sätet.
    Jag har ju John Whitaker som min förebild. Jag behövde bara lätta i handen och sätet så galopperade han direkt. Ridinstruktören tyckte om det och lät mig hoppa honom, ganska så högt dessutom. Fick känslan av att han ville visa att hästarna faktiskt var bra.
    Inga tyska ryttare får nu ta illa vid sig av mina uttalanden. Det jag menar är inte att de rider dåligt, för flera var faktiskt riktigt duktiga, utan att de har en annorlunda ridstil. De tunisiska hästarna är inte skolade på det sättet.    
    Lägger överst ut en bild på Milks öron. Flera gånger när jag fotade så kom öronen med på den häst jag själv satt på. Just den här bilden tyckte jag var extra gullig.
    Bilden här under är på den häst Andreas lärde sig rida på: Chahir. Det är han själv som tagit den. I princip så har han tagit alla bilder från marken och jag alla som är tagna från hästryggen.