Idag var jag ute på långpromenad med hästarna och vår lilla ”maskot”: shetland sheepdogen Bell. För att alla tre skulle få komma ut i skogen så red jag en häst, hade den andre vid hand och så hunden lös med.
    Jag har ju nyligen bytt stall och tänkte prova rida andra vägar. Inte bara de som är närmast stallet. Vädret var fint och jag tycker alla djur ska få komma ut mycket i naturen.
    Men efter att ha tagit av än på den ena skogsvägen/stigen efter den andra så kom vi aldrig tillbaka på någon som ledde mot stallet. Efter ett par timmar träffade jag på en kvinna med två hundar som konstaterade att vi var mycket långt från stallet. Fick rida förbi flygfält och allt möjligt i många kilometer innan vi slutligen kom fram till asfaltsvägen som leder till Lennartsnäs.
    Själv satt jag ju inte i sjön precis eftersom jag satt på en häst. Och hästarna klarar ju också långa promenader. Det är ju bara bra för dem. Men min lilla hund började jag titta till extra för jag undrade om hon skulle orka. Hon knatade dock på utan problem. Räknade ut att vi ridit ett par MIL under dagen.
    Hon sover nog gott ikväll sa folk när vi kom tillbaka. Men hemma var husse och honom skulle man ju busa med tyckte Bell. Inte sova då heller! Vi ska på bröllop på midsommarafton och kan tyvärr inte ha med hunden då. Så ikväll kom hundvakten och hämtade henne. Inte kunde man ha trott att hon gått 2 mil då hennes shelti-kompis Clinton kom innanför dörren.
    Nu är Bell hos Clinton och hans husse. Korgen under trappen står tom. Väldigt tom! Även om vi får tillbaka henne efter helgen så tänker jag: tänk den dag den står tom på riktigt. Hur klarar man det?