Äntligen! På söndagsmorgonen tog vi revansch och vann dressyren i allroundchampionatet. Efter det gjorde vi storslam och vann silvermedalj i SM i dressyr!
    Hoppning, galopp och terräng är ju det som vi brukar placera oss i eller vinna. Men dressyren har varit vår svaga länk. Därför beslöt jag mig för att ta tag i detta och börja träna dressyrprogram. Vi var till och med och tävlade dressyr på Strömsholm mot proffsen Mads Hendeliowitz och eleverna till Eva-Karin Oscarsson.
    Tydlingen gav detta resultat. För vi vann lätt LA:5 överlägset. Hela 100 poäng före tvåan. Problemet med dressyren har varit att Pijano varit alltför laddad när han kommer in på arenan. Nu höll han sig ovanligt bra i skinnet, galopp och terrängridningen dagen innan till trots.
    Jag hade kvällen innan efteranmält oss även till SM i dressyr, vilket var på medelsvår nivå. Men min huvudvärk gjorde det ännu svårare att kunna plugga in programmet. Jag repeterade programmet allt jag hann innan på söndagen och jag red inte inte lika bra som i Lätt A:5 eftersom jag var tvungen att koncentrera mig mer på vägen än på ridningen. Men vi gjorde ändå bra, så pass att vi till och med tog silver efter storfavoriterna Linda Carlsson och Chocco!

   
Lördagen avslutades med poolbending. I poolbending ska du rida slalom på tid. Skitkul både att rida och titta på!
    Denna gången hade jag hundradelarna på min sida, men så red jag FEL VÄG. Kom inte ihåg alls. Så även denna gång kom Thomas, Johanna och Amanda före mig. För jag blev ju utesluten. Skit också, rent ut sagt.

   
Efter speeden var det terränghoppning. Då det inte krävs grönt kort på rastävlingar så hade de lösa hinder istället för fasta av säkerhetsskäl. Banan ska ridas på en idealtid och ingen får veta i förväg vilken denna är.
    Detta innebär att du rider ”i blindo”. Det du kan göra är att satsa på att rida flefritt och på vad du tror ska vara mitt-e-mellan. När alla har ridit så meddelas vilka i tur och ordning som lyckats komma närmast idealtiden.
    Denna gången placerade Pijano och jag oss på femte plats. Men vem som helst av oss placerade var väldigt jämna och hade kunnat vinna. För mig spelar det ingen roll om jag vinner just terränghoppning i sig. Men klassen räknas med i allroundchampionatet och då spelar placeringen en avgörande roll. Nu kom mina värsta konkurrenter: Thomas Hellberg på Jamb, Johanna Frunk på Shejk el Kashmir och Amanda Gullström på Ludwig före mig i denna klass och fick därmed med sig fler poäng till championatet. Lite irriterande att man inte kan påverka detta med mer än tur. Men om ni läste min blogg från igår: Ord finare än pris. Så vet ni vilket fint ”pris” jag fick efter prisutdelningen och blev jätteglad.

   
Pijano gick igenom lördagens veterinärbesiktning med beröm. Veterinären friskskrev honom helt och var väldigt nöjd. Skönt!
    Först på morgonen var det utställningsklasser. För alla som är med i allroundchampionatet är det obligatoriskt att ställa ut hästen. För mig är detta något nödvändigt ont. Pijano har inte den bästa arabtypen men det var inte därför jag köpte honom. Jag köpte honom för att rida på honom och det är det han är bra på. Hade jag velat ha en häst att visa upp i snöre hade jag köpt en annan arab.
    Första ridklassen för dagen var speed. Då ska man rida galopp 400 meter. Här är konkurransen hård för det är många araber som är snabba!
    Segertiden blev 26 sekunder. De placerade hade alla 26 och någon hundradel. Jag och Pijano hade 26,9 och och blev första ekipage utanför placering. Det var sex placerade och vi blev sjua. Förargligt. Om jag hade varit tio kilo lättare så hade vi nog varit någon hundradel snabbare.
   
      

    Är det några läsare som har bilder på mer exotiska/ej så vanliga hästraser? Jag behöver bilder på raser som hackney, konik, nonius, kaspisk ponny, selle francais, furioso, criollo med flera.
    Bilderna ska vara till ett hästrashäfte. Det ska vara bilder som visar rastypen, men det får gärna vara bruksbilder, men inga  bilder tagna i hagen med grimma och flughuva. Maila mig om du har något på ridsport@aftonbladet.se

   
Efter att ha placerat mig i lördagens tävlingar, men ej vunnit, gick jag från prisutdelningen med mina rosetter. Då ropar en kvinna efter mig.
    Det var Amanda Gullströms mamma. Hon frågade mig om jag inte ville ha ”En Pijano och en Ludwig”. De hade tänkt på mig att de ville sälja honom till mig för de vet att han skulle få det så bra hos mig. Att jag skulle kunna ha två hästar. Att de älskar sin Ludwig så mycket och då hade de räknat ut hur bra han skulle få det med mig.
    – Ja, det är ju sant, svarade jag helt uppriktigt. Han skulle få det bra hos mig. Men tyvärr är min plånbok inte lika stor som mitt hjärta. Jag har redan fått göra mig av med en häst på grund av att jag inte har råd med flera hästar. Jag har två och det är ändå mer än vad jag egentligen har råd med.
    Hon blev uppriktigt besviken över detta svar. Den känsla hon uttryckte när hon ville att jag skulle ha Ludwig går inte att beskriva så här i en blogg. Det var så äkta och inget ”försäljningssnack” för att få honom såld. Hon menade verkligen att  de ville att jag skulle ha deras älskade Ludwig så de visste att han skulle få det bra.    
    Jag blev alldeles rörd efter. Hennes ord var finare än något av de priser jag vunnit.

I dag var det sista dagen med ömt farväl mellan alla deltagarna och John Moore.
John tackade särskilt organisatörerna, hästälskarna Ann&Lasse Olsson från Ås i Docksta.
Morgonen började med DVD-visning från Johns place i Californien.
Han red en problemhäst som efter några minuter inte var en sådan, efter Johns flinka hantering.
Bett och betsling var nästa tema.
To use a bit, to get control of a horse, isn´t the right thing. Get a good communication with your horse instead.
Hovars vinklar och hovbeslag diskuterades liksom barfotagång. Johns uppfattning var att man inte skulle söka bevis för den ena eller andra uppfattningen utan utgå från veteskapliga fakta, innan man är tvärsäker.

Kanske John kommer tillbaka till Höga Kusten nästa år. Att döma av elevernas önskemål så blir det nog så, om Ann&Lasse bara hinner sova ut tills dess.

Hälsningar
Göran Enerstål

Dagen började i ridhuset med ledarskapsövningar.
Som John säger: Hästar letar efter ledare, om de inte hittar någon – blir de det själva. ”Somebody must be in charge!”
”What you allow – you teach.”
En häst accepterar den som tar hästens ”territorium”.
Eftersom alla hästtar har olika utbildningsnivå och receptivitet, så ägnades mycket tid till att övertyga hästen om vem som är in charge.
Ryggningar, vändningar, bending and reflexing heads.
Det gäller att lära hästen specifika ”ques” när man vill att hästen ska utföra rörelser av olika slag och att omedelbart släppa trycket när hästen gör rätt = belöningen.
One rein stop övades från marken som förberedelse för uppsutten övning. Om man försöker få stopp på hästen med båda tyglarna, kan man få en oönskad motreaktion från hästens mun.
More tomorrow – I hope.
Best regards
Göran Enerstål
Vid Höga Kusten (för tillfället)

  
  Göran Enerstål gästbloggar från John Moores clinic:
    Dagen började med lunch och att deltagarna presenterade  sina hästar och vad de önskade uppnå med sin clinicvistelse.
    John noterade detta genom diverse liknelser och glada skratt, för att få den synbara nervositeten hos många deltagarna att falna.
Hästmaterialet varierade, nordsvenskar, araber, tinkerkorsning, morgan, quarter, schettiskorsning, ”islandshäst” …
    Många sade sig ha problem med lastning och lossning, andra ville förstärka hästens uppmärksamhet, ytterligare några önskade allmän hanteringsträning.
Efter lunchen sadlade halva gruppen sina hästar och begav sig till glasridhuset för att visa upp sig och sina hästar för John i olika gångarter och i vändningsövningar.
Nästa grupp red barbacka med grimskaft och grimma.
    På grundval av ovanstående kommer John att dela upp eleverna i morgon, beroende på intresseinriktning och kunskapsnivå.
    Nu ska vi snart äta middag och titta på video som John producerat och medverkar i.
I morgon blir det antagligen BBQ med westernsånger på kvällen. John är nämligen countrymusiker också.
    Kanske jag får vara med på ett hörn och sjunga ”I was born under a wandring star …”?
Johns fru Erika kommer från Skövde liksom jag.
Hälsningar Göran Enerstål
numera Åkersberga

    Hej kära bloggläsare. Jag tål inte väderomslag och har på grund av det haft migrän. Därför har jag ej kunnat uppdatera bloggen på ett par dagar.
    Under tiden har Göran Enerstål skickat in gästblogg från John Moores clinic. Jag ska nu lägga ut den och passar på att tacka Göran.
    Själv ska jag och Pijano åka till Strängnäs och tävla arab SM. Jag känner mig bättre men är alldeles svag. Hoppas jag kan hålla mig på benen så jag kan rida. Jag kommer tillbaka och bloggar igen på söndag kväll.

Ha de