Så skrev August Strindberg. Frasen passar väl in på några av mina vänner. I somras miste grannen sitt högst efterlängtade och fina föl. Dottern har jobbat så hårt för att ha hästar, och så drabbas de av ena olyckan efter den andra. Det är verkligen inte rättvist!
    Mina vänner Anna och Lasse som har stuteri med PRE har också varit mer än drabbade. I vintras lekte deras fina svarta unghigst lite väl häftigt i hagen, gick runt och bröt nacken.
    För några veckor sedan fick en ändre svart avelshingst ( jag vet inte om han pappan till den förstnämnda) en spark som tog illa och han dog inne på Mälarkliniken.
    Men mest synd är det nu när stuteriets stolthet: hingsten Camaron har brutit hovbenet. Lasse och Camaron har utvecklats väldigt i sin ridning  och nu när de börjar komma någon vart och har börjat tävla så händer detta.
     Camaron har nu boxvila och tar detta tack och lov med ro. Han har en lucka öppen så han kan titta på den andra hästarna som går 20 meter utanför hans box i en hage. Jag hoppas så att han läker och blir hel igen!