Ridsportförbundet får ursäkta. Alla ridskolor till trots: Ridsporten ÄR en överklassport! Har du inte rätt föräldrar är det kört att bli tävlingsryttare. Även om du börjar på ridskola så kan du inte ta dig någonstans vidare utan uppbackning. Så är det bara.

Antingen måste du ha föräldrar som själva är hästintresserade och har egna hästar, egen gård eller ridskola, som till exempel Helena Lundbäck, Kristian von Krusenstierna, Jens och Peder Fredricson.

Eller så måste du ha rika föräldrar som backar upp dig och köper detta åt dig, som exempelvis Malin Baryard.

Inte därmed sagt att dessa mycket duktiga ryttare inte har förtjänat vad de har. För de har verkligen lagt ner mycket slit själva på att komma dit de har. Men de fick FÖRUTSÄTTNINGARNA för att överhuvudtaget få chansen genom sina föräldrar.

Vi vanliga Svensson med föräldrar som är kommunalanställda och vilka aldrig satt sin fot i ett stall: Vi har inte samma förutsättningar. Vi kan inte komma igång på allvar förrän vi som vuxna med egen inkomst överhuvudtaget kan köpa vår första egna häst. Denna häst dessutom till en summa vi gnetat länge för att få ihop och det handlar då alltså inte om några hästar för hundratusentals kronor. Sedan får vi jobba extraskift för att ha råd att åka på träningar och tävla på lokal och regional nivå. Kanske vi festar till en gång om året och går på Falsterbo, Scandianvium eller Globen. Annars får vi se det på TV. Så är livet för den vanliga Svensson som vill ägna sig åt ridsport.

Journalisten Shara Thunholm, som själv har stall och försett sin duktiga dotter med hästar, har också skrivit en krönika om pengarna inom ridsporten. Den finns att läsa på Europsport.se