”Den svenska avundsjukan är värre än sexualdriften” har Jan Guillou skrivit.
    Det kan jag hålla med om. När jag ser eller träffar någon som har något som jag skulle vilja ha så säger jag hjärligt och mycket ärligt: ”Åh vilken fin häst du har!” eller: ”Du bor precis som jag bara drömmer om!”
    Jag säger så för att jag menar det. Men uppenbarligen så är alla andra människor inte funtade som jag är.
    – Är man ung, snygg och framgångsrik är det alltid någon som blir avundsjuk, sade Jana Wannius till mig efter att han blivit kontaktad av person som inte ville att jag skulle rida på Falsterbo. Syftet var naturligtvis att de skulle få göra show istället.
    Flera andra personer har gett förklaring att de som är avundsjuka egentligen skulle vilja vara/göra precis som jag: rida som prinsessa hos Bronett, ha mitt utseende, skriva på Aftonbladet etc.
    – De blir påminda om sina egna misslyckade liv, sa en gammal stallkamrat.
    Jag har också många gånger hört förklaringen att andra kvinnor ser mig som en konkurrent. Vilket jag inte heller kan förstå. Jag har inte bett om att konkurrera med någon. Jag är ju som jag är. Ska jag ändra hela min  person för att någon annan blir avundsjuk?
    Har funderat på om kvinnor är mer avundsjuka på varandra än män. Antagligen. Men män som ser varandra som konkurrenter kan vara ganska hårda de med. Till exempel då för ett par år sedan när det fanns tre hästshower på marknaden i Sverige. De två nya presenterade sig artigt för den första och fick sedan kniven i ryggen. Det lades även in protester mot en annan internationell hopptävling att de inte fick ta hit utländska ryttare. Ganska hårda tag för att slå bort alla sina motståndare – vilket de också lyckades med till slut.