”Hej Eva
Orkar du höra en osannolik men alldeles sann hästhistoria om giriga människor? En god vän tyckte att jag skulle skriva in till din blogg.
Inte för att vi hade tänkt köpa häst… men det höll på att bli så i förra veckan: Vi försökte köpa loss den häst som min 15-åriga dotter hyrde en hel månad i somras, när vi hyrde en stuga på en gård och två hästar därtill. Just den här var ett jättefint sjuårigt islandsto med super gångarter, bra lynne etc. Den var försäkrad till 45 000, och när annonsen om en ”frisk och sund” häst låg ute i sept/okt så var priset satt till 50’. Den andra hästen vi hyrt låg ute för 20’, den hade fång. Vi hade inga funderingar alls på att köpa häst i det läget.
För nästan två veckor sedan fick vi besked om att detta sto skulle slaktas för hon hade hosta, kronisk bronkit. Jag ringde dagen efter, förra lördagen, för att höra om vi kunde få köpa henne. Vi har en kompis med islandshästar i lösdrift som kunde ta emot en småhostig häst inom rimligt avstånd från var vi bor. Hästägarna hade då ännu inte fått ok på utdömningen från försäkringsbolaget, så försäljning var väl fortfarande inte ointressant. Kvinnan i familjen berättade att hästen var helt symptomfri nu, sedan de bytt hö, (det förra höet hade varit ”jättegammalt och dåligt”), att ”om en veterinär tittade på henne nu skulle det nog inte bli några anmärkningar”, och jovisst, det vore ju jätteroligt om vi/vår dotter kunde köpa henne. Om veterinärens intyg sa hon att: ”han skrev nog vad jag ville, han var snäll, för vi hade ju bestämt oss för att döma ut henne”, berättade hon för mig. Och jag tror att detta var helt sant, jag hade ju sett hästen för inte alltför länge sedan och jag vet att de är väldigt affärsmässiga i sin inställning till djur. De ville dock inte förlora på försäljningen, skulle inte kunna tänka sig att sälja för 35’, nej, de slaktade hellre och fick ut tio tusen till, ”Ja, vi kan ju inte gå back, då vore det ju liksom ingen poäng” förklarade hon.
Jag frågade hur de skulle göra om de fick nej på utdömningen, sälja henne billigare? Svaret: ”Då får hon gå kvar här tills hon blir utdömd, för det kommer hon att bli. Det är bara att ge henne lite gammalt hö eller låta henne stå inne i stallet någon dag” förklarade den här kvinnan utan omsvep. ?!?
Då försökte vi få dem intresserade av s k triangelmärkning istället (=hästen får en frysmärke på rumpan, är utförsäkrad och får aldrig tävlas) då skulle de få ut 38 000 och vi betala resten, ja t o m 10 000 så skulle de ändå gå plus. Vi ville ju ändå ha henne som familjehäst och är inte svinrika. Men nu var de inte längre intresserade av att sälja, för försäkringsbolaget hade okejat utdömningen nu i torsdags.
Det visade sig att det stod även fång på veterinärintyget, det hade den hästen aldrig haft men den gick sedan länge i fånghage för att hålla en fånghäst sällskap. Det hade kvinnan i familjen sagt flera gånger under sommaren och det bekräftade hon då jag pratade med henne för en vecka sedan. Veterinären köpte väl det faktum att hästen stod i en fånghage som tillräckligt underlag för att skriva fång på intyget. Och diagnosen ”kronisk” bronkit kan den inte ha heller, eftersom hästen rent logiskt inte kan ha varit sjuk i tre månader då veterinären skickade in intyget. Den var ju frisk när vi hade den – tills mitten av augusti när den började hosta och snora. Och sedan har de förmodligen misskött den. Att annonsen med ”frisk och sund” häst för 50’ (tre andra hästar som de annonserat ut i år har gått för 20’, 35’, resp 35’).
På torsdagen skulle de få besked om utdömningen – försäkringsbolaget sa ok. De skulle höra av sig till mig på fredagen. Men hela den här helgen gick, och de svarade inte på mina samtal eller sms. Igår kväll fick jag äntligen tag på mannen i familjen, han äger formellt hästarna men vet inte ens namnen på alla de 8 hästar som finns på gården. Han sa bara att han hade bestämt sig, hästen ska slaktas, ”det är ointressant att diskutera”. Jag försökte förklara att vi kunde lösa det så att alla blir glada och nöjda men nej, han har redan bokat slakttid. Mitt i samtalet säger han att ”slänger ni upp 60 000 kan ni hämta henne imorrn”. Det gjorde vi inte.
Dock bjöd vi 22’ och så skulle de få 38’ för triangelmärkningen = 60, ett riktigt, rejält överpris. Alternativt 45’ icke triangelmärkt, för försäkringsbolaget lovade i detta läge att vi skulle få ta över försäkringsvillkoren, oinskränkta och oavsett hur hästen såg ut. De tyckte att historien stinker men var inte säkra på att de skulle hinna skicka en inspektör innan hästen nu går till slakt. Försäkringsbolaget bekräftade att det finns en hel del fall där folk vill döma ut en halvkrasslig häst för att inte förlora ett öre på försäljning, men aldrig någonsin hade de hört talas om att man inte vill ge hästen en chans ifall pengarna ändå blir detsamma.
Det är oerhört tråkigt, men vi kan ju de facto inte tvinga dem att sälja till oss. De har bett oss att aldrig ringa mer. Dottern får inte komma ner för att säja hejdå till hästen och hon kommer att hata de här människorna resten av livet. Någon annan häst har hon aldrig velat ha trots att hon ridit sedan hon var fem, men nu hade hon velat ta chansen. Jag är rädd att hon tappar hästintresset helt, så jäkla onödigt alltihop.
Nu går en fin häst till slakt och jag förstår egentligen inte varför; från början för några futtiga tusenlappars vinning, sedan på grund av att en maktmänniska vill känna att han bestämmer. Och för folk som bryr sig om sina hästar på riktigt går försäkringspremien upp för att det finns skitstövlar.”

Kommentar: Enl ö.k. med den läsare som skrivit in till mig så publicerar jag inte hennes namn. Hon ställer frågan: ”Jag vet inte om vår historia passar på din blogg, men det vore roligt att höra din kommentar.”
Mitt svar är jag vet att det finns denna typ av människor. Och jag blir så ledsen att jag faktiskt inte ens kan svara. Jag orkar inte och kan inte skriva mer svar för mina ögon fylls av tårar..
kram Eva