Han kom in i stallet och våra blickar möttes. Jag blev knäsvag när jag såg in i hans stora vänliga ögon. Kunde ju inte hålla mig borta från honom och idag så; äntligen!
    Han heter Raffe. Eller egentligen Rafael.    
    Han har ju en egen ägare. Men kanske jag kunde få prova lite, snälla.. Jag förklarade för Tina hur fin jag tyckte hennes häst var. Så härom lördagen fick jag själv sitta upp och prova. Han var lika fin som han såg ut!
    Denna helg är Tina hos sin pojkvän på Irland. Jag erbjöd mig genast att ta hand om Raffe när hon var borta. Och det fick jag. Jippie; tre dagar tillsammans bara han och jag.
    Idag var första dagen och vi trotsade vädrets makter och red ut på en långpromenad i skogen. Jag hade som vanligt lilla Bell med. Men hon följde inte med riktigt och jag fick ropa på henne hela tiden. Först efter mer än halva ridturen började hon gå med bättre och då förstod jag varför: jag red ju på en annan häst. Hon var smart nog att ha respekt för den och hålla avstånd.
    Det har ju regnat mycket sista tiden och det var blött på sina ställen. Stigen hem hade svämmat över och Raffe satte sig på tvären. Vad nu, du e ju en häst. Hästar kan gå överallt, du skulle veta hur det är att rida med militären tyckte jag. Men nej sa han. Då började jag gräla på honom och då hjälpte Bell till att skälla på honom hon med. Så gick han över. Sedan var det inga mer problem med några vattenpölar.
    Raffe är precis lik den kartusiska hingst jag fick sitta upp på och rida i Jerez för ett par år sedan. Jag har en bild på den hingsten som jag visar för att ni ska få se ungefär hur Raffe ser ut och då förstår ni säkert att jag lyfte på ögonbrynen när jag fick se honom.