Dagen före Doppardagen har jag klätt granen. Det första jag plockar upp ur lådorna är julpynt har jag fått av farmor. Farfar hade tröttnat på barrande granar och julpynt på gamla dagar och köpt sig en platsgran, en av de första som kom på marknaden. Av det gamla julpyntet fick jag kulor, lite flaggor och några andra saker när jag flyttat hemifrån.

Såklart går då mina tankar till farmor när jag står och hänger upp hennes gamla saker i granen. Alla i släkten säger att jag är lik farmor – till sättet. (Dock inte alls till utseendet för min farmor var ca 150 liten och kraftig. Jag är meddellängd och smalt byggd.) Men jag har fått farmors energi och inte minst – hennes glada humör! Hon var en fantastisk person som spred goda ringar runt sig vart hon än gick. Sade alltid till kassörskan på Ica: ”Vilka fina jordgubbar ni har idag” eller något annat trevligt när hon skulle handla.

Men temperament saknade hon inte för det. Min ingifta farbror Roffe har en favorithistoria om henne:

Farmor cyklade alltid. I ur och skur oavsett årstider eller annat. Hela släkten satt på nålar och var oroliga att tanten skulle cykla omkull en vacker dag och bryta lårbenshalsen. Detta hände dock aldrig som tur var.

Farmor bodde vid Islandstorget i Bromma. Hon cyklade ofta till Vällingby Centrum för att göra sina ärenden. Vid rondellen i Råcksta kom en raggarbil som blev tvungna att sakta ner och släppa fram min cyklande farmor, då hon hade företräde. Raggaren blev då så sur att han skrek: ”Akta på dig kärringjävel”

Väl framme i Vällingby ser min farmor raggarbilen på första parkeringen vid tobaksaffären. Hon cyklar då bestämt fram till raggaren som sitter i sin cabrole med polaren, drämmer handväskan i huvudet på honom och skriker:

”Mig kallar man inte kärringjävel”

Raggaren blev paff vill jag lova.