I onsdags BOCKADE min gamla 19-åriga Waggie med mig av glädje när jag hoppade några små hinder. Jag bara skrattade åt henne, vilket gjorde att hon fortsatte busa med några salvor till. Tänk, jag visste inte ens hon kunde bocka, hon som är så snäll.
    Idag red jag ut i skogen och det var blött och geggigt må jag säga. Alla diken var fyllda med smält- och regnvatten och stora delar av stigarna stod också under vatten. Men en häst kan ta sig fram överallt. Det är min filosofi, därför är det också mina hästars, om ni förstår vad jag menar med det.
    Pijano är som en liten ”bergsget” som klättrar överallt. Red i ett skogsparti vi aldrig ridit i förut. Med jämna mellanrum var det vattenfyllda diken eller stockar som han bara gick fram till och skuttade över. Inget tjafs om att inte gå där eller JÄTTEsprång över utan bara precis så han tog sig över.
    Men så var det i en passage det dök upp en gubbe och Pijano hoppade till, bara lite, men han halkade i geggan, fastnade till med bakbenet och stod på öronen. När han föll, föll jag av honom. Det hela var i skritt så det var väl inte så dramatiskt. Men jag tänkte: ”I de lugnaste vatten”. Till och med mina så väl miljötränade hästar kan.