”Jävla unge” sa jag till Martin när han kom ut från ridhuset på Waggie idag. Martin hade idrottsdag och hans lärare hade tillåtit som aktivitet att han var med mig i stallet. Jag hade tänkt hoppa mina hästar och då passa på att Martin kunde hjälpa mig ”gymma” med att bygga hinder.
    Jag lät Martin rida ut en sväng på Waggie först som uppvärmning och så kunde han ju hoppa fram lite åt mig var planen. Martin har inte ridit så mycket senaste året och inte alls i år så han var lite ringrostig tyckte både jag och han innan.
    Fullt ridklädd och redo att hoppa upp i sadeln så föreslog jag några enkla uppvärmningshinder. Ingen ringrostighet där inte. Sprången satt perfekt. Waggie var dessutom överlycklig över att hoppa med Martin igen. (De har tidigare ridit i allsvenskan div 2 som juniorekipage.)
    Så då höjde jag lite. Och lite till. Och en bom till. Och ett hinder till… Det hela gick så lysande att jag kände mig helt överflödig. Vad skulle jag upp i sadeln att göra nu? Bättre än sådär skulle jag inte gjort det själv konstaterade jag och Martin bara flinade.
    ”Jävla unge”. En annan som sliter och trimmar och tränar varje dag. Så kommer han bara och hoppar upp så där. Fusk!