I det stall jag stod innan jag flyttade till Lennartsnäs stod ett gammalt halvblodssto. Varje dag hade hon sådan kolik att hon inte kunde äta upp sin mat. Hon var sjuk, enligt min prognos som utbildad equiatriker helt klart magsår. Hon varv väldigt halt och hovslagare kom en gång i halvåret. Sedan fick hon gå så tills skorna ramlade av.
    Ägaren till hästen var mycket aggressiv. Folk var rädda för henne, inte minst stallägaren som av någon anledning som kunde säga vad han tyckte till mig, men aldrig sa ett ord om vad han tyckte till hästägaren. Det hette att ”man ska inte lägga sig i, det finns lika många sätt att sköta en häst som det finns hästägare” sa han när jag pratade med honom om saken.
    I början när jag flyttade in i stallet ringde jag hem till henne och berättade att hennes hästa hade kolik och inte kunde äta upp maten. ”Jag vet” blev svaret. Själv hade jag kastat mig i bilen och ringt veterinär om någon hade ringt och sagt så om min häst. Hon brydde sig inte ens om att komma ut. Jag erbjöd henne även flera gånger att använda min hovslagre vilket hon avböjde.
    Egentligen så ska en stallägare ta detta ansvar. Jag skulle aldrig någonsin ha låtit en person ha en häst i mitt stall på detta viset. Problemet för mig var att jag var i beroendeställning. Jag hade båda mina hästar där och att få så billiga stallplaser med stora gröna hagar bara tio minuter från hemmet är inte så lätt i Stockholm. När jag tog upp ämnet om den sjuka hästen med stallägaren blev även han aggressiv och hotade mig med uppsägning om jag anmälde. Jag ville såklart inte vara kvar på ett sådant ställe. Men hade för mina hästars skull inte möjlighet att flytta då. Det är en sak att flytta med en häst. Men att få stallplats på samma ställe, med egen gräshage, en stallhyra jag har råd med mm är lättare sagt än gjort.
    För att skydda mig själv och mina hästar tog jag av de tre täcken ägaren hade på stoet (vid plusgrader), som hon hade för att dölja den utmärglade hästen. Så tog jag bilder på stoet och informerade stallägaren att om han sa upp mig skulle jag publicera bilderna.
    Som tur var blev kvinnan anmäld ändå. Hon fick tillsägelse men hela sommaren gick innan den avlivades.
  Jag har kvar bilderna vilka togs med vanlig papperskamera då jag inte hade digitalkamera på den tiden.
    Med att berätta detta vill jag gärna att ni läsare ska berätta om vad Ni upplevt. Var går gränsen?