För mig personligen är det självklart att det befinner sig hästar i en ryttargång. Går man in bland hästar har man själv valt att göra det. Men när man arrangerar tävlingar ska man anpassa efter en vanlig publik som inte alls behöver ha några som helst kunskaper och förståelser för dessa stora djur. Och var dessa kan befinna sig.
    Det är jättebra att Ridsportförbundet har sett över sina regler. Det tråkiga är att det behövde hända en olycka för att någon skulle vakna upp. Man kan ju också undra hur långt ansvaret ska sträcka sig för en arrangör. En arrangör kan ju inte hjälpa ifall folk struntar i markeringar och beträder banor och ridvägar. Men det får ju inte vara så att om någon går ner för läktaren och tar fel dörr när de ska på toaletten och hamnar mitt bland hästar får skylla sig själv.
    På Solvalla för några år sedan tog sig en man ur publiken ner på banan för att stoppa en skenande travhäst efter att kusken fallit ur sulkyn. Han blev överkörd. Det finns ju inte en sportslig chans för Solvalla att hindra en person som gör på det viset. Det blev inget rättslig efterspel i det fallet heller.
    Men oftast är det inte inne på någon arena det händer saker utan utanför. Vad jag ofta tänkt på är vägen mellan parkering av transporter och fram till famridning och arena. På samma väg som vi rider kommer publik och andra som är ute och promenerar. De går i grupp med barnvagnar, har en hund i långt koppel som går på den andra sidan av vägen, pratar i mobiltelefon och har ingen koll på alls att det kommer ryttare. Det är farligt! Folk har ingen respekt men varför de inte har det är för att de inte förstår faran.
    På samma väg rider unga ryttarinnor på stora hästar på lång tygel och pratar med varandra eller i mobiltelefon utan någon som helst koll på sina hästar. Jag kan bara skylla på att de är ungdomar som inte har tillräckligt med livserfarenhet för att inse vad som kan hända.
    Jag och min son Martin har varit och tävlat tillsammans en hel del. Men i Martins fall är han där tillsammans med en hästkunnig mamma som har koll på honom. Så är det inte i de fall där föräldrar som själva inte är hästmänniskor köper häst till sin dotter (oftast) och den mest hästkunniga i familjen blir ungen själv. De har ingen ”hästkultur”.
    Så det enda som finns att göra är att sätta upp tydligare markeringar. Till exempel plastband som avdelar ridande från gående. Utgå ifrån att ingenting är självklart.