Galoppmagasinet skickar mig sin tidning. Idag satt jag och läste senaste numret medan jag intog en lunch på altanen. Det var många trevliga reportage. Bland annat om galopplegenden Sekretariat.
    Men en särkilt rolig historia som jag fick mig att skratta högt och läsa upp den för hela familjen var ur en krönika av Robert Sjöholm. Jag citerar här historien:
    ”En hinderryttare blev erbjuden ritt på en svensk amatörtränad häsckhäst i Champion Hurdle på åttiotalet. Han hann träffa häst och tränare för första gången i ledvolten innan start och fick ridorden från tränaren.
    – När du närmar dig hindret och ska ta språnget, ropa bara högt Hiideehååå! i hästens öra. Gör du det har du vinstchans.
    Ryttaren tyckte tränaren var lite väl amatörmässig men höll god min. Vid provhoppningen stod tränaren intill häcken och ropade högt Hiideehååå! och hästen hoppade perfekt.
    När starten hade gått och man närmade sig första språnget styrde jockeyn mot hindret men tyckte att det var genant att ropa till hästen så han struntade i det. Det resulterade i att hästen fullkomligt struntade i häcken och plöjde rakt igenom riset och det var en mirakulös tur som gjorde att ekpiaget lyckades klara sig på benen efter hindret.
    De var naturligtvis mil efter täten men ryttaren fortsatte och vid nästa häck gjorde han som han blivit tillsagd och ropade och hästen gjorde nu återigen ett perfekt språng. Jockeyn fortsatte sedan loppet med Hiideehååå och allt gick bra men tack vare missen i början hann han inte ifatt den slutliga vinnaren utan de två slutar knappt slagna på andraplats.
    Vid avsadlingen var jockeyn rasande mot tränaren.
    – Hur f-n kan du ställa upp med en häst som är döv, man måste ju skrika åt honom när han ska hoppa!
    – Döv, svarar tränaren, han är inte döv. Han är blind!