Han var inte på sitt allra värsta humör. Jag klarade mig från galoppombyten i varje och piaff istället för skritt. Men ändå hittade han utvägar. Hans specialité att gå på snedden, och därmed inte spåra (värsta synden enligt dressyrdomare) och krypa bakom  lodplan ett par gånger kunde jag dessvärre inte hindra honom ifrån. Hade jag försökt korrigera skulle han genast ha satt igång med ovanstående.
– Han laddar inför terränghindrena. Han såg ju dem igår när vi var ute och skrittade i parken, förklarade Jossan.
Jo det var ju sant. Pijano var alldeles för laddad för att gå ett stillsamt dressyrprogram. Han började bra men laddade mer och mer under programmet. Trist. För jag vet ju att han kan mycket bättre än sådär. Men vad gör man med en häst som börjar showa så fort han kommer in på en arena med publik?
– ”Hallå, har ni sett vilken fin cirkushäst jag är?”
Bara det att jag har inte bett om någe annat än just det som står i programmet! Ett par fina bilder av pressfotografen fick jag i alla fall. Fracken har jag lånat av Linda. Har aldrig ridit dressyrprogram i frack förut.

Nästa gren jag och Pijano tävlade i var hoppning. Det är ju hans starka sida så jag ryckte upp mig och tänkte ”nu så har vi chansen”. Men den chansen försvann i samma ögonblick Pijano råkade få med sig en bom och därmed var vi ute ur medaljleken.
Var riktigt deppad. Sms:ade hem till Sverige att jag ville sälja hästen och åka hem!
Fick svar nästa dag:
”Är hästen såld”
Svarade tillbaka:
”Det är ingen som vill ha han”

Illa!