Första individuella medaljen i hoppning sedan von Rosens brons 1932. Jag är inte det minsta förvånad. Snarare tvärtom: jag hade blivit förvånad om vi INTE hade kunnat räkna med Rolf-Göran.
   Idag har han alltså skrivit ridsporthistoria med att ta ett individuellt silver. Han har en OS-medalj tidigare, men då i lag.
    Roffe liksom Peter Eriksson är båda medelålders, kommer från Skåne och har ridit och tävlat i hela sitt liv. Båda har plockat upp häst efter häst i den absoluta världseliten. Att de stod för de bästa svenska insatserna är nästan självklart. Jag hade åtminstone förväntat mig att de skulle göra bra reultat.
    Helena Lundbäck har stor rutin och har ju gjort strålande resultat på de stora mästerskapen förut. Så förstår jag att man valde att satsa på henne. Men jag tyckte inte hon såg lika självsäker ut som hon gjorde på Mynta en gång i tiden.
    Lotta Schultz vet jag inte vad jag ska skriva om. Ärligt talat. Hon och Calibra räckte inte till helt enkelt. Det ledsna ansiktet Lotta hade när hon red av banan efter sina 20 fel skar i hjärtat på mig. Som svensk kan man ju känna sig besviken. Som ryttare som tävlingsridit förstår man vilken prestationsångest de självklart måste ha. Det måste vara fruktansvärt jobbigt. Samtidigt så har de ju valt det själva. Utsätter man sig för att rida en så stor tävling så utsätter man sig också för att man kan misslyckas. Det måste man tyvärr ta. Det tillhör spelets regler.
    Om vi nu återgår till Rolf-Görans silver idag så visade han på flera sätt vilka tävlingsnerver han har. Att han kan fokusera på sin ridning oavsett vad som händer runt i kring och vilken press han har på sig. Precis när Roffe skulle börja rida grundomgången i finalen så upptäckte han (tur var väl det) att vattengraven börjat läcka och det blivit översvämning runt hela hindret. Han fick avbryta sin start och vänta i tio minuter. Men det såg för ögat inte ut att bekomma honom utan han gick sedan rakt in och satte nollan.
    Det var bara en till som klarade samma sak: canadensaren Eric Lamaze på den ruskigt bra holländska hingsten Hickstead. Det blev omhoppning mellan bara honom och Roffe och naturligtvis ”skitspännande”, på ren svenska. Roffe var först ut och red rätt avvägt. Sista hindret låg dessvärre inte kvar. Hickstead hoppade klockrent och guldet gick till Canada.    
    Nu återstår bara att se hur det gick med Tony André Hansens häst som befanns dopad. Det var ju precis samma sak som hände med Ludger Beerbaums häst när han fick lämna ifrån sig Tysklands guldmedalj till Pessoa och gänget från Brasilien. I det fallet var det Ludgers hästskötare som hade använt en vanlig sårsalva i värmen på ett sår. En salva som man kan köpa på typ motsvarande Ica. Att det skulle räknas som doping hade skötaren ingen aning om. Salvan i sig hade ingen som helst prestationshöjande effekt.
    Att med flit använda otillåtna medel på en så kontrollerad tävling som OS är ju direkt korkat. Så som jag ser det finns det tre möjligheter för Hansen:
1. Hästskötaren, anhörig eller han själv har råkat använda otillåten salva av misstag.
2. Han är utsatt för sabotage.
3. Han är korkad.
    Vilket kanske vi aldrig får veta.
//Eva