Jag vet inte hur jag ska berätta. Är helt förtvivlad. Precis som jag förutspådde så hade hon brutit benet. Det gick inte att gipsa, endast steloperera benet. Bell blir nio år och hon skulle i så fall gå igenom operationen med två månaders besvärlig konvalescens efter där hon inte själv skulle kunna gå ut och kissa. Hon skulle kunna gå efter det men med begränad rörlighet och aldrig mer kunna följa med när vi är ute och rider.
    Min glada älskade lilla Bell. Hon vill alltid vara med överallt och hoppar och skuttar. Att ta bort det för henne vore ändå som att ta bort hennes liv och att göra så mot henne kändes inte rätt. Så för att hon inte skulle få lida fick hon somna in i mina armar. Jag höll henne, pussade henne hejdlöst  och grät hela tiden om hur mycket jag älskar henne.
    Hon fick en kista jag fick ta henne i och de tände ett ljus för henne.
    Vi begravde henne i min pappas trädgård igår. Hann innan det blev mörkt. Gjorde fint ovanpå med stenar, ljuslykta, träkors och blommor. Så bad vi ”Gud som haver barnen kär”. Den bad alltid min farmor varje kväll när vi barnbarn skulle sova och min farmor finns inte heller mer.