I torsdags eftermiddag kom en bok till Aftonbladet med att. Eva Eternell Hagen. Det händer ganska ofta att folk skickar böcker och annat till redaktionen. Så jag tänkte inte så mycket på det. Men när jag öppnade det vadderade kuveret och läste brevet upptäckte jag till min stora glädje att detta var inte vilken bok som helst. Den var skriven av Gudrun!
    Gudrun och Martin Wennerström var som mina ”hästföräldrar”. Jag kommer ju inte från någon hästfamilj och mina föräldrar har aldrig varit engagerade i mitt hästintresse. Så jag tog själv saken i egna händer. 14 år gammal åkte jag och besökte den stora Riksutställning för arabiska fullblod som arrangerades på Stadion i Stockholm. Där gick jag runt bland boxarna och träffade då Martin. Jag frågade om jobb på stuteri och han sa att jag var välkommen.
    Jag var alltså 14 år och gick följaktligen i åttonde klass. Min första vistelse på Krikas arabstuteri i Dannemora blev på jullovet. Sedan återkom jag dit på både påsk- och sommarlov under några år framöver. Gudrun och Martin hade fantastiskt fina hästar och jag satt i timmar med Gudrun som berättade hästhistorier och läste hennes hästböcker. Jag har lärt mig så mycket av henne. Hon var bland de första – om hon inte var den allra första! – som förespråkade att det arabiska fullblodet var en brukshäst och skulle användas, inte bara till utställning. Hennes egna hingstar hade alla framgångsrika champions på galoppen.
    Rörd över att ha fått denna bok ringde jag genast upp hennes dotter Cecilia som skickat boken till mig. Boken ”Katter, hästar och andra personer” är en samling noveller som getts ut på Wela förlag. Boken är illustrerad av yngsta dottern Daga som är konstnär.
    Självklart ringde jag också upp Gudrun. Som lät precis som vanligt! Jag pratar med Gudrun ibland. Ringer typ med ett och ett halvt års mellanrum… (Martin lever inte längre.) Hon blev såklart glad och berättade efter en stund att jag finns med i boken:
    – Du har en replik i kapitlet om Lille Putt.
    Jag kände genast igen beskrivningen ”ung hästintresserad dam”.
    Då jag varit med om en del som står i boken och ridit de hästar hon berättar om: Rashid, Indian Shade, Hadban Blue, Caribbean och så förståss Augeias så kände jag igen mycket. Men det kapitel jag föll mest var ”Dum som en gås”. Det var faktiskt den enda historia i boken jag inte kände till innan.
    Nu är det  klart att jag är rätt partisk och blir sentimental när jag läser Gudruns bok. Men den är jättetrevlig och jag vill absolut rekommendera den som ett hett julklappstips till alla djurvänner!

Gudrun var stor förespråkare av det arabiska fullblodet som brukshäst. Här ses hon själv i sadeln på Indian Fire någon gång på 70-talet.