Det är viktigt att ge den unga hästen en bra grundutbildning. Det krävs kunskap och mycket arbete. Men lägger man en bra grund har man något att bygga vidare på för att en dag nå upp till de stora målen.

Jag följde med Jens Fredricson till en clinic på Såstaholm för unghästar som ska utbildas med mål att bli goda hopphästar. Clinicen började med att en av deltagarna; Anna Fyrberg fick visa ett 2-årigt sto e. Quite Easy som tillhör familjen.

– Vad kan man göra med en 2-åring? Jo man kan leda den, lasta den och komma hit. Men man ska inte hoppa den så mycket och inte högre än knähöjd. Den får hoppa om den vill. Den ska få en trevlig upplevelse och tycka det är kul att hoppa, börjar Jens.

– Om en 2-åring hoppar bra eller dåligt är svårt att säga. Det kan vara jättebra hästar men att de är väldigt okoncentrerade.  Det gäller att inte stressa på utan ta det lugnt.

Anna får leda hästen några gånger först runt ridhuset och över ett par bommar innan de släpper den.

– Hästar har en stark och en svag sida. Kan man tänka på att på ett unghästtest kan en häst hoppa 2 poäng bättre i det varv den har sin starka sida.

– En tvååring som inte vill hoppa, den travar runt lite och är inte särskilt begeistrad, den ska inte hoppa den dagen. En 2-åring ska komma in, bocka, busa, ta sig an hindret och tycka det är skitkul. Hoppa hindret två gånger och sedan är det bra. Den blir framförallt mentalt trött. Man ska aldrig jaga dem över utan alltid motivera dem.

Anna Fyrberg får fortsätta ta ytterligare en av familjens hästar, ett 3-årigt sto e. Cortez.

– Det finns en mängd bra hästar idag. Det svåra är inte att hitta en bra unghäst utan att utbilda en unghäst bra!

Också den hästen får Anna leda över bommarna innan den får hoppa själv.

– Man vill få hästen att slappna av, för en spänd häst kan vi inte se hoppningen på.

Så tas det 4-åriga stoet Quie B, e. Quidam de Revel, in i ridhuset och Jens sitter själv upp i sadeln.

– Det här är en häst som mamma och pappa har fött upp. Pappa har ridit in den själv och jag har aldrig suttit upp förut.

– När man rider unghästar händer det att man ramlar av. Det får man räkna med, annars sitter man och rider defensivt. Ett bra hjälpmedel är en halsrem, tycker Jens och ser till att hästen får en sådan på sig.

– Om jag tappar balansen och drar i tygeln, vad händer då med förtroendet hos hästen?, ställer Jens som en ledande fråga och svarar själv:
– Så ta i remmen eller i manen istället.

– Det jag tänker lägga fokus på här är det gymnastiserande arbetet, vilken man kan kalla dressyr.

Jens pratar mycket om att hästar en svag och en stark sida, och hur detta påverkar arbetet.

– Den sidan häst är mjuk i är hästens svagaste sida. Den sida hästen går emot är den starka sidan.

– Det står i Arméns Ridinstruktion att när hästen går på tygeln ska ”hästen oavlåtligen vara i framåtbjudning, eftergiven i mun, nacke och hals, god ryggverkan, aktiva bakben”.

Den grundläggande gymnastiseringen är inte så lätt.

– Den kräver känsla.

Det är viktigt att ryttare rätt använder sina vikthjälper.

– Vikthjälpen är nummer ett! Om jag tar tillbaka yttre axeln hamnar mitt yttre sittben mitt i sadeln och hästen vänder därmed inåt. Om jag tar ett ledande tygeltag blir hästen tvungen att lägga tyngden på sitt inre bakben, och det blir jobbigt tycker den.

– När man börjar skola den unga hästen är vikthjälperna A och O. Tyglarna vet hästen inte vad det är, men vikthjälperna vet alla hästar vad det är. Precis som i lumpen när man skulle packa ryggsäck, så packar man inte så allt tungt ligger på ena sidan eller högt upp.

Jens demonstrerar genom att rida hästen på en volt enbart på vikthjälperna.

– Så lägger man till ytterskänkel och ledande innertygel när man vänder hästen. Då är det viktigt att jag har god kroppsuppfattning så jag inte sitter och lutar mig utåt när jag ska svänga.

Vissa exteriöra saker kräver en skicklig ryttare som gör grundridningen, en häst som släpar bakbenen efter sig till exempel. En häst som rör sig bra och är lätt att samarbeta med är lättare för en vanlig amatörryttare att utbilda och komma någon vart med.
Jens tycker det är viktigt att hästarna gymnastiseras och inte smiter undan arbetet:

– Då kan vi rida här i tio år utan att bli ett dugg bättre.

Jens jobbar mycket på att hästen ska bli lika stark i båda sidorna. Att den inte ska få sätta över ryttaren till ena sidan för att avlasta sin svaga sida.

– En del hästar är så sneda att man får klättra som en liten apa på dem för att få dem på rätt ställe. Var otroligt noga med vikthjälperna hela tiden.

Jens visar också hur viktigt det är att alltid ge eftergift.

– Så fort jag gjort halt måste jag lätta på handen så jag inte sitter och drar. Så rider jag fram för skänkeln.

Så börjar Jens påverka hästen mer genom att korta steget och länga ut det igen. Så ger han efter, alltid, och mjuknar.

– Helst ska hästen börja söka huvudet framåt, neråt. Förr sa man att man förstör den unga hästens skritt om man rider den på tygeln, men det är om jag är stum i handen och drar.

De flesta unghästar har fin mun men många blir förstörda av att ha ryttare som sitter och drar i dem.

– När man har kortat steget så vill hästen ofta själv sträcka ut, stretcha, halsen framåt-nedåt. Det här är grunden till att hitta överlinjen. En häst som blir stum i ryggen blir aldrig en bra hopphäst, som ju måste vara elastisk i ryggen.

– Locka fram bjudningen i hästen. Bjudning och springa fort framåt är inte alls samma sak, hästen ska bjuda framåt i båda tyglarna. Övningar för att hitta det här kan vara att trava över cavaletti eller trava långsamt i uppförsbacke.

De primära musklerna för att bygga upp överlinjen är den långa ryggmuskeln samt magmuskeln.

– Jag sitter väldigt upprätt för att hästen ska lägga mer vikt på bakdelen. Man ska inte luta sig framåt och dra i tyglarna.

För att kontrollera: Är det här bra eller dåligt? – Släpp tyglarna och springer hästen iväg är det dåligt, går hästen kvar är det bra.

– Ju längre hals utan att hästen springer iväg, desto bättre är det. Ifall hästen är i balans, har självbärighet som man säger, kollar jag genom att ge hästen tygeln.

Jens gjorde så detta i trav, sedan i galopp.

– Hästen ska söka ett stöd långt fram med nosen. Gör han inte det får man göra en halvhalt, lägga till skänkel fram till handen. Detta är jättebra träning för ryggmuskulaturen.

– Så bygger man på det här, så hästen blir starkare och starkare. Gör man det här rätt hela vägen, så blir en bra stammad häst en bra hopphäst upp till svår klass. Men vad ser man inte idag titt som tätt, felaktigt använda gramantyglar.

Jens tycker att skänkelvikning är en utmärkt övning:

– Då rubbar vi hästens balans vilket är väldigt lösgörande.

– Börja flytta hästen med vikten, led hästen åt vänster, trampa i stigbygeln åt vänster och lägg till höger skänkel.

Ex på övning: rid in på kvartslinjen, skänkelvikning tillbaka till spåret.

– Hästen får inte använda ryttarens hand för att hitta balansen. Hästen ska vara självbärande. Hela tiden ska man ha hästen framför sig.

– Många unghästar har fin mun men blir förstörda av att ha ryttare som sitter och drar i dem.

– Det allra viktigaste är att man inte drar hästen bakåt med tygeln. När hästen ligger på, flytta den i sidled, så kan du rida igen. Så får du den självbärig.

– Om ryttaren drar hästen utan att den är eftergiven belastar man knäleden, den svagaste leden i bakdelen. Hästen kan bli halt och måste åka till veterinären.

Sedan får vi se Jens rida en 6-åring. Han rider lite kortare steg med den hästen och sedan länger han den och försöker få hästen att söka framåt- neråt.

– Är hästarna utbildade i ett sådant här system behöver man bara krama, stänga fingrarna, möta upp med skänklarna, så kommer ryggen. Så tycker hästen det är skönt att sträcka huvudet framåt-nedåt sedan.

– En häst som är utbildad på detta sätt rider man inte sönder. Egentligen skulle försäkringsbolagen tänka på det. Tänk så mycket veterinärer som får behandla dåligt ridna hästar! Då är det roligare att vara ridlärare för då kan man ju påverka, tycker Jens.

– En 6-åring ska vara så utbildad att den är rätt rakriktad, men det är något som man får jobba med hela tiden.

– Jag börjar aldrig med att tänka på var hästen har huvudet. Det är helt ointressant, utan jag jobbar på att hästen ska komma igång med sin rygg och sina bakben så får hästen hålla huvudet var den vill till en början.

– Om hästen frustar och släpper på spänningar är det ett gott tecken.

Man ska locka fram bakdelen under hästen.

– Börjar hästen springa iväg så måste jag hämta hem bakbenen igen. Hitta bakbenen genom halvhalter, då kommer självbärigheten och så mjuknar man i handen. Annars blir det bara att man sitter och drar.

I hoppning är det viktigt att hästen hittar självbärigheten.

– Jag tänker trampa i innerstigbygeln och inte hjälpa henne utan bjuda henne att själv hitta balansen. Det är så nyttigt för henne, säger Jens och galopperar runt med vikten i innerstigbygeln.

När hästen har hittat sin balans kan man börja hoppa.

– Vad gör de flesta ryttarna när hästen börjar springa? – Drar den i munnen!
– När hon blir lång, vad gör jag då? Jo sätter bakbenen på plats genom att driva, inte genom att dra!

Så rev stoet ganska så grovt på ett hinder, då vände Jens och hoppade om det samma:

– Då red jag på och gav henne full frihet igen. Hon är  tillräckligt rädd om sig för att inte göra om misstaget, men tillräckligt modig att hoppa igen.

”Ryttarens högt uppsatta mål kan ej påskynda hästens gång” 

– Hoppning är väldigt mycket mentalitet. Har du ingen hoppmentalitet är det ingen hopphäst.

En bra stam, bra grundridning, vad är det som avgör om det blir en riktigt bra vinnarhäst?:
Mentaliteten, att de är fighters!

Av Eva Eternell Hagen

Vill du veta mer om Jens Fredricon eller få kontakt med honom kan du göra det via Tränarportalen.com