Lene tyckte så mycket om Bell. Greps av akut sorg och saknad efter henne när jag skulle åka. Tänkte bara på Lene och Bell tillsammans. Och hur Bell och jag sov i Lenes stora säng längst upp i tornet.
    Så i sista stunden tog jag med mig lilla Gizmo som sällskap. Satte honom på Bells plats i sele i framsätet. Där har han aldrig suttit förut för han och Oliver åker alltid i hundbur i bakluckan.
    Först så skulle han ställa sig upp på sätet i selen.
    – Sitt ner i bilen! sa jag med myndig röst sådär som föräldrarna sa till oss barn när vi skulle åka båt.
    Snart kom han dock till ro och somnade. När vi åkt i närmare ett par timmar vaknade han och gnällde. Jag klappade honom och då var han nöjd. Men så behövde jag båda händerna på ratten och kunde inte klappa honom hela tiden. Då la han på ett riktigt ”moff”,  varpå jag sa till honom ordentligt och höll om nosen på honom.
    Efter två minuter gjorde han likadant och jag sa till igen och så höll jag kvar handen runt nosen på honom längre. Då lydde han resten av resan.
    Vi stannade första rasten i Nyköping. Tog ut både hästen och hunden och gav dem vatten och gick en liten promenad. Vad folk stirrar jämnt när man rastar sin häst! En man var så nyfiken att han till och med kom fram och frågade om jag inte var rädd att jag skulle få in hästen igen.
    – Absolut inte, svarade jag. Det är en förtroendefråga. Hon litar på mig. Om jag säger vi ska gå in där så gör hon det. Jag är hennes trygghet.
    Nästa stopp jag lastade ur Waggie råkade praktiskt nog bli på Manstorp travbana. Där fick jag låna en rundkorall att rasta henne i.
    Sista gången jag stannade med Waggie var för att ge henne middag. Tog ut hennes rosa höpåse och en stor hink med betfor och vatten. Hon tuggade så där riktigt aptitligt: Gizmo blev så suktad så han försökte äta han med. Men han förstod inte var det goda var någonstans? Han tittade på det glupska stoet och försökte äta höet han med. Flera gånger. Det såg så oerhört kul ut och jag hann ta fram kameran och ta bild på dem =) =)