Framhoppning 110.
    Första hopptävlingen för i år. Eftersom vi inte tävlat sedan förra sommaren tänkte jag att vi börjar med bara en 110. Upp 5.45 i ottan och så iväg för att hämta snälla medryttare och hästen.
    Förra året var banan väldigt djup där. Något som alla klagade över utom jag eftersom Pijano är så het så motståndet med ett djupt underlag är snarare till hjälp för mig. I år hade de rättat till detta. Alltså till min nackdel. Pijano sprang i skänkelvikning och allt möjligt. Fick två nedslag på den busiga lilla hästen. Men han kändes så himla fräsh. Det kändes som om han bara hade kommit igång. Så när jag skrittade av honom bestämde jag mig för att ändra mitt beslut om att bara rida en start.
    Det visade sig att jag haft alldeles rätt. Han hade lagom både värmt upp och busat av sig utan att bli det minsta lilla trött. (Tja, när är HAN trött förresten.. folk brukar kalla honom för Duracellkaninen.)
Trippelbarren i 110.
    120 är STORT på den lilla hästen! Halvbloden kändes som stora hus som kunde ha klivit både över oss och banan i jämförelse.  Och 120 är max vad Pijano klarar av på en hel bana. Han räcker inte till mer helt enkelt. Han måste komma precis rätt och att allt stämmer. Finns inget mer uttrymme att ta till. När jag red Waggie förr kunde hon liksom lägga i en växel till och ha lite marginal. Men det finns inte på honom.
    Just det hände på en stor oxer. Så den rev han. Rejält dessutom =(. Jag blev alldeles förskräckt och stannade efter för att se efter om han gjort sig illa innan jag red vidare. Han fattade inte varför jag stannade och trodde det var cirkus på gång..? Men så klarade vi de två sista hindren efter det missödet.
    Med en så fräsh häst och 4 fel i 120 är jag jättenöjd!! Se ritten på Youtube!!

Pijano fick läska sig efter