Ibland tänker jag på ett samtal jag hade för några år sedan med en stallkamrat. En jätteduktig och ambitiös tjej som red dressyr med sin ridtravare. Hon hade utbildat och lagt ner ett fantastiskt jobb på sin häst! Men nu började den bli gammal och hon pratade om att hon skulle köpa en ny.

En riktig dressyrhäst var självklart något hon skulle ha. Det insåg ju alla. Men så kom hon till mig en dag och kände tveksamhet inför att köpa en sådan häst. Priset mot en gammal travare var ju vetydligt högre. Pengar hade hon sparat, så det fanns det. Utan det var ett moraliskt problem.

– Det tar emot att köpa en häst för så mycket pengar när jag ser barnen i Rinkeby och vilka liv de har.

Det var ju en tanke förståss. Hon jobbade själv där på nätterna på ett vårdhem och träffade varje natt på verkligenheten hos dessa människor. Jag försod precis vad hon menade och tänkte efter.

– Att du som är så duktig inte ska unna dig en riktigt fin häst hjälper inte barnen i Rinkeby.

Nu så här några år efter tänker jag fortfarande ibland på detta. Hon köpte en ny fin häst. Det var hon verkligen värd. Och barnen i Rinkeby har säkert inget emot det. Hon gör så mycket för dem ändå när hon tar hand om deras farmödrar och andra. Men jag tycker om hennes tanke. Den glömmer jag aldrig.