Orkar inte. Körde hem hela dagen från Skåne. Med tom transport. Måste. Foten på gaspedalen. En mil till..

Kan men klarar inte berätta.

Ville inte ta något sista kort på henne heller när hos stod där och väntade med hela benet i bandage. Jag ser den bilden ändå hela tiden framför mig. Det jag vill minnas och visa av henne är hur fin hon var. Som på den här bilden när vi red i Levade. En riktig primadonnahäst!!

Var uppe och och tog stallet imorse. Kändes som det bästa att göra något så enkelt och fysikt som att mocka. Ensam med bara min tankar.

Ett steg i taget. Lyckades ta mig igenom. En sak. Tillslut så hade jag gjort klart hela stallet och måste ju ta hand om Pijano och Raffe. Ingen lust men vad ska jag göra? Sadlade Raffe och han blev överlycklig! Så red vi ut i skogen och han har blivit en riktig ”Eva-häst” med att busrida på mjuka skogsvägar =). Tror aldrig Tina ridit honom på det viset… Men han har lärt sig mitt sätt och blivit likadan som Pijano: ”Åh den gräsvägen kan vi galoppera”. Full kareta för att direkt det blir stig eller stenar omedelbart skritta försiktigt. Så ny väg eller backe runt kröken…

Känner igen känslan från när mitt älskade marsvin dog när jag var 11 år. Jag vet inte var jag fick krafterna ifrån. Men jag flyttade hela min stora garderob och ställde den där buren stått. Kunde inte se den tomma platsen.