Har träffat en jättetrevlig kille! Förutom att han är så himla trevlig så är han också en skicklig ryttare. Vi har träffats flera gånger förut och tränat hoppning för Erik Berggren. Men aldrig umgåts. Efter att vi råkat på varandra oftare och oftare började vi att prata lite. Men under lång tid bara att man självklart hälsar på bekanta när man träffar på dem.

Så en dag stod han vid ridbanan och tittade på en ryttare som red. Jag gick fram och hälsade och vi sa något om hans häst. Han var dock hela tiden koncentrerad på hästen på ridbanan och kommenterade det han såg. Då helt plötsligt ”upptäckte” jag honom och började prata med honom ”på riktigt”. Visst jag hade ju sett att han kunde rida. Vi har ju tränat ihop. Men när jag hörde hans kommentarer om ryttaren (vilket är en duktig ryttare hon med) så blev jag riktigt intresserad!

Att vi hade så mycket gemensamt hade jag aldrig tänkt på! Inte bara att vi gillar hoppa, utan varenda detalj inom ridningen. Jag är fullständigt allergisk mot folk som sitter och drar hästarna i munnen. Först för att jag tycker synd om hästen. Sedan för att det är fel. Ridning ska komma bakifrån och hästen ska söka sig fram till bettet vilket ryttaren då lätt erbjuder. Och hur många gör det? Majoriteten gör tvärtom: de drar i tygeln för att passa in på hästen. Varenda liten detalj kan vi diskutera.

Ja, kortfattat så har den här killen hur många bra egenskaper som helst. Dessutom har han ingen flickvän…

Men det är också en bidragande orsak till att han helt plötsligt kan bli mer en riktig vän. Att jag aldrig behöver tänka på vad jag säger eller uppför mig i hans sällskap. Kan skämta och skoja och det kan aldrig misstolkas.

Sådana här killar (har två vänner sedan tidigare) upplever jag ungefär som ”valacker”: De har en mans alla fördelar utan att ha en mans alla nackdelar!