Som ni kan läsa lite längre ner om ”Mina fantastiska lärare” så skrev jag om dem som mina förebilder. Det första exemplet jag gav är Ingvar ”Ludde” Lundin som jag gick tillsammans med varje dag under flera år i stallet. Jag följde precis allt han gjorde.

Stod han och skodde stod jag och tittade på. Så såg jag att han satt en söm mindre bak på ena sidan. Så noggrann som han är så är det ju helt uteslutet att han skulle ha ”glömt” eller ”slarvat”. Så det måste alltså finnas en särskild orsak.
– Varför gör du så där? frågade jag likt en frågvis unge.
Då förklarade han och visade hela detta med hovmekanismen. Hur den fungerar och hur den påverkas av skon. Att han just där inte hade slagit i någon söm för att inte hindra hovens rörelse.
Tyvärr så stängdes det lilla stall Ludde hade 1999. Anledningen var att byggnaden inte godkändes vid inspektion. Takhöjden var för låg. Priset för att höja hela taket var alldeles för hög. Ludde fick hyra ett annat litet stall längre bort. Men det räckte bara till familjens egna hästar och vi andra fick söka oss stallplatser på annat håll.
Men han kunde åtminstone fortsätta att komma och sko mina hästar dit jag flyttade. Då köpte och bjöd jag alltid honom på fika så vi skulle kunna sitta ner och prata också. En gång så sa jag något om hur jag hållit på när jag stod i hans stall. Då svarade han bara lugnt:
– Ja du har ju alltid varit vetgirig.
Ludde var (är) min stora idol och han har betytt väldigt mycket för mig. Skönt att han själv hade förstått det.

Det jag lärde mig hos honom har varit väldigt värdefullt när jag flyttat till andra stall. Först och främst hästkunskapen. För sedan fanns det ingen Ludde att fråga. Nu var det helt plötsligt jag som måste kunna allt mest själv. Blev först väldigt orolig. Men märkte snart att jag nu lärt mig så mycket att jag var mogen att klara det.
Men han lärde mig mer än rent praktiska saker. Som hans inställning till hästar och människor. Han sätter alltid hästen först. Ingen ursäkt att man inte kan ta in en häst vid lunchfodringen om det behövs därför att man räknat med att bara behöva slänga ut påsarna och gå direkt till jobbet. Har man en fodring så har man en fodring. Då får man göra det som ska och vara klädd därefter.
En gång sa han till mig om en annan hyresgäst att hon inte passade in i att bo i ett kollektivstall. Både kvinnan och hennes häst var väldigt trevliga att ha som stallkamrater och hon tillbringade stor tid och kärlek på sin häst. Jag förstod då inte varför han tyckte så.
– Om man står i ett kollektivstall ska man tycka om att hålla på med hästar. Då menar jag alla hästar. Inte bara sin egen. Då ska man stå uppstallad så man bara behöver ta hand om sin egen häst och inte andras.
Har alltid tänkt på det efter det och också framfört det i andra stall när jag sett samma sak där. Jag står alltid i kollektiv för jag skulle inte haft råd annars med två hästar. Men som Ludde menar så gillar jag det ju också. För jag gillar alla hästar. Inte bara min egen.
Nu är Ludde närmare 80 år och åldern har hunnit ikapp även honom. Han orkar inte så mycket längre och jag saknar honom så. Men det han gett mig bär jag med mig resten av livet.