Blev förkyld igår. Eller hur man säger. Började nysa och hosta. Men ingen feber. Idag har jag tappat rösten så all kommunikation med människor får i princip gå via sms eller mail. (Oj vad tyst det blev..hm..)

Men jag har varit hos hästarna idag. Att jag snyter mig var 10:onde sekund eller inte pratar så mycket spelar inte dem någon roll. Jag har ridit både Raffe och Uro samt promenerat och skött om Pijano. Har hittat en gummiboot som man trär över hela hoven så han kan gå ut lite försiktigt där det inte är blött.

Raffe har haft problem med en allergi. Jag och Tina har lagt ner mycket bekymmer över vad det kan vara. Nu tror jag vi har hittat det. Ska bara ta upp med vet först. Har vi tur kan det räcka med kortisontabletter i 10 dagar.

Och om Uro är helt otroligt! Jag miste mitt fantastiska sto Waggie efter 10 år tillsammans. Men åldern tickar på och det kan man inte styra över. Försökte få föl på henne som jag skulle kunna ha efter henne. Men det blev inget. Sen miste jag henne. Ungefär samtidigt kontaktades jag om den här hästen Uro. Då levde ju Waggie så jag kunde inte bara sådär ta mig an en häst till.

Men så dog ju Waggie och nu när vi börjar lära känna varandra bättre så upptäckte jag att de är ju väldigt lika! När jag backar mer än tio år tillbaka i tiden så var Waggie lite lik Uro. Först och främst kommer jag inte upp i stigbygeln förrän hästen far iväg. Det tar jag ur dem väldigt envist och bestämt. De leker (lekte..) med tungan i boxen. Älskar och står riktigt och njuuuter av att bli ryktad.

Men det som jag mest märkte likheten på var att han är mörkrädd =(. ”Lilla” stora hingsten tycker det blir läskigt då. Eftersom Waggie var så mörkrädd så kände jag direkt igenom situationen. Han har varit lite uppkäftig, det kan medges, men han känns verkligen som om så här hade Waggie varit om hon hade varit hingst.