I lördags samlades hundratals familjer med hästar för att rida en dagsritt längs floden Salvaterra de Magos. Det var helt fantastisk att uppleva denna atmosfär med barn och gamla, killar och tjejer samlas för att rida och ha picknick en heldag tillsammans. Har aldrig upplevt något liknande i Sverige.
Det enda var att vi hade väldig otur med vädret. Det spöregnade och alla sa detta brukar vara så fint och att de har som tradition att träffas så här varje år. Jag var där med Fransisco som jag skulle arbeta med under veckan och han hade sagt att jag kunde få rida med. Men när alla väl kom iväg så satte han mig i en Jeep med sina polare, inte på en häst.

Hans kompisar skulle köra ut ölen till folk som de skulle få dricka när man stannade för att ta rast. Bara det att grabbarna började genast korka upp pilsnerna så när de väl var framme så fanns det inte mycket kvar för ryttarna…
Jag ville naturligtvis inte åka Jeep hela dagen. Jag ville ju va med och rida. Så eftersom Fransisco stuckit iväg så tänkte jag att då får jag väl fixa själv så att jag får rida på någon häst.
Sagt och gjort. Jag lämnade grabbarna själva med pilsnerna och hoppade av på vägen. Kollade bland alla ryttare som kom ifall det fanns någon stadig, lite medelålders karl med ”pondusmage” som jag kunde ha ett bra grepp på och rida bakom på hans häst. Jag hittade en rätt så snabbt och fick rida med en veterinär i 50-årsåldern.


Det gick jättebra men det var väldigt lång och rida och hans häst började bli trött. Vid det andra rasttillfället fick jag kliva av. Sen hittade jag varken honom, Fransisco eller Jeepen. Det var massor med ryttare men alla hade engelska sadlar och det var mest tjejer och barn.

Men så träffade jag på några unga killar som kunde prata engelska. Jag berättade om situationen och när de såg att jag gick runt och inte hittade någon häst så kom killen i mitten på den stora svarta hingsten och sa att jag kunde rida bakom på hans häst.

Ja ni ser ju vilken j-vla häst!!! Klart jag ville rida på den!! Killen presenterade sig som tjurfäktare och han hette Fransisco Freire. Hingsten tillhörde en vän till honom och hette Quimono.


Det här var lite skillnad mot att sitta bakom den trygga och lugna veterinären på promenadridning. Quimono var av en helt annan klass, och dessutom så var det här killgänget betydligt vildare de med. Jag frågade efter en kort bit om vi kunde galoppera och det var inget en tjurfäktare bangade på. Han satte genast av men det skumpade förfärligt med min stora kamera så jag var tvungen att be honom sakta av.
Sedan vet jag inte om han glömde bort att han hade mig bakpå eller varför. För så kom hans polare galopperande förbi oss i full kareta och han hängde på. Jag började glida åt vänster på den stora och skumpande hästen och när jag försökte hålla mig kvar kände jag att jag höll på att dra med mig killen istället. Quimono satte av i fullt sken och han hade inte en chans att stoppa hästen.
Då tog jag min kamera med vänster hand och sköt iväg mig själv från hästen med höger och hoppade av från full galopp och rullade precis som man ser på filmer när folk hoppar av ett tåg. Trixet för att inte blir skadad när man faller är ju att gå med i rörelsen, inte emot, då bryter man både armar och ben. Så jag hoppade, rullade flera varv och så ställde jag mig upp på vägen och höjde min vänstra arm:
”I safe the camera.”
Efter det hoppade jag upp på hästen igen. Stackarn. Den tuffa tjurfäktaren som plockat upp en blondin blev mer och mer blek ju längre vi red. Jag satt där bakpå och asgarva hela tiden och tyckte att ”det här är mycket roligare än turistridning” och killen blev helt uppskakad och sa:
”I will never gå to Sweden with this crazy people!”
Det har regnat mycket i Portugal och vägen var helt översvämmad på ett ställe. Jag trodde han skulle styra ut på fältet men det gjorde han inte. Jag frågade inte heller förrän det var försent:
”What, will he swim with us two?”
Tydligen. Hästen fick ta sig igenom med vatten upp till magen medan jag höll ut fötterna för att inte bli blöt om stövlarna. Killen blev mer och mer färdig medan jag fortfarande bara garva och tyckte det här var en toppenkul ritt =).
Vid ett vägskäl stannade han då alla red till vänster.
”I know this place. That is the wrong way. It is this way.”
Jag tyckte det vore bättre att rida efter de andra och menade att det säkert fanns en anledning till att de red en omväg. Men det går inte att argumentera med en portugisisk man så jag sa ingenting mer.
Och precis som jag trott så tog vägen slut när vi ridit en bra bit. Det var bara en vändplan med taggbuskar förutom ett jättedike ner till åkern. Så jag frågade vad gör vi nu? Rider tillbaka eller hoppar?
Vid det här laget hade han helt gett upp och ville bara hem så han svarade:
”We jump.”
Han styrde mot det stora diket som var typ i minst tvåstjärnig fälttävlansstorlek men Quimono totalvägrade. Jag sa att det här är en smart häst. Han inser att han inte kan klara det här med båda oss två. Jag kliver av.

När jag tagit mig över på andra sidan kom han efter med hästen. Så hoppade jag upp igen. Vi hann bara rida typ fem meter så kom vi till nästa dike… Detta var helt fyllt med vatten men mindre. Och nu hoppade vi. Helt rakt båda två på hästen och red vidare. Det regnade hela vägen tillbaka och killen hade bara en skjorta. Jag hjälpte honom med hästen och lastade den så han skulle kunna få på sig någon torr jacka. Jag ville ju inte han skulle bli sjuk till tjurfäktningen dagen därpå.
Jag hittade honom inte sedan men han hittade Fransisco och hade berättat hela historien för honom när jag såg dem. Jag blev glad att se honom igen och klappade honom på axeln:
”I just wanted to make shure I did not killed you.”