Eftersom jag har så mycket värk av vårt klimat så har jag börjat fundera på att börja jobba med hästar nere i Portugal. Jag har varit tre gånger där och alla tre gångerna har jag varit helt frisk utan vare sig fibromyalgi eller migrän. Så efter denna mycket långa och jobbiga vinter köpte jag en biljett och åkte ner för att prova. Jag hade blivit rekommenderad att jobba hos Fransisco Cancela som är proffsberidare i framförallt dressyr.
På grund av den dagslånga flodritten hade hästarna fått vila på lördagen och skulle longeras. Jag har ju gjort Hästskötarexamen med högsta betyg i allt, utom just longering.. Francisco sa exakt samma kommentar som Ulf Wilken: ”Du ska inte ut och fiska, du ska longera en häst”.
Vanligtvis brukar portugisiska män springa runt och öppna dörrar och bära resväskor så fort det kommer en dam. Men det märktes direkt att om man skulle jobba tillsammans med dem, så gjorde de ingen skillnad på att jag var tjej. HerreGud vilket tempo! Fem minuter fick jag på en att borsta en häst. Och då skulle den inte bara borstas på lite utan gnuggas! Sedan på med benskydd och sadel. Tränsade jag inte tillräckligt fort så skrek Fransisco ”faster, faster, we are loosing time”.

Jag är ju inte utpräglad dressyrryttare utan jag har ju mest ridit hoppning och allt möjligt. Om jag inte sträckte på mig i sadeln skrek han:
”You rides lika a gypsy.” (Du rider som en zigenare).
Jag har ju jobbat hos Mads Hendeliowitz i höstas och jag gjorde precis som jag gjort hos Mads;  passade upp och gjorde iordning de hästar han sa till att vi skulle rida, duschade hästarna efteråt och på kvällen gjorde jag rent alla benskydd och putsade tränsen. Precis som jag brukar få göra hos Mads. Men efter två dagar var jätteledsen för hur jag än ansträngde mig för att göra rätt så kändes det mest som om jag var i vägen för honom. Tillslut när han gapa om hur jag höll en tygel för lång så sa jag ifrån att:
”Maybe we gypsies can ride to!”
Så det var inte så romantiskt att jobba som beridare i Portugal som det kan uppfattas på dessa bilder.