Träffade ägarna till den lilla ponny som dog i tarmvred i stallet i går kväll. Det är ju så hemskt! Jag började gråta när hon sa hur jobbigt det var att se den tomma boxen… Hur hon kunde se att han var där fast han inte var det.

Vet precis vad hon talar om. Det var exakt likadant för mig när Bell gick bort. Jag öppnade ytterdörren försiktigt när jag kom hem. Så kom jag på mig själv med att det kommer ju ingen hund… Att man tycker man hör dem osv…

De har ställt ett fotografi på honom i boxen. När jag såg det ville jag spontant lägga dit en bukett blommor. Gick ut för att plocka. Men de enda blommor jag hittade var maskrosor. Men det är ju en häst tänkte jag. De gillar ju maskrosor. Så plockade jag de stora gula blommorna och ställde i en fin tekopp bredvid porträttet. Ägarna sa de hade blivit jätteglada när de såg det. Kändes ju bra. För mig kändes det bra att få ha ”gett” något till ponnyn eller hur man ska förklara.