Någon jul-bock har man ju knappast på midsommarafton. Men jag fick istället en midsommar-Bock! Ja den otroligt fina PRE-hästen Bouqeron (tror jag det stavas..?) kallas kort och gott för ”Bocken”. Jag frågade om jag fick låna honom för att rida istället för dansa runt midsommarstången.

Det fick jag och jag gjorde iordning varsin krans till honom och mig. Bättre midsommar än att fira till häst kan jag inte tänka mig =).
Glad midsommar önskar Eva

En sak lärde gamla Ingvar Lundin mig: vi har större hjärnor än hästen. Vi ska överlista hästen med vår intelligens, inte med våld.

Det, och mycket mer, bär jag med mig från min stora förebild när det gäller hantering av hästar. Hästen är alltid starkare än oss fysikt. Enda sättet för oss att blir starkare än hästen är att ta till hjälpmedel såsom olika tyglar, bett, sporrar och spön. Beroende på hur just dessa används kan man antingen välja att ha dem för att KOMMUNICERA med hästen, eller, såsom tyvärr ibland sker antingen av okunskap eller helt medvetet: MED VÅLD.

Jag utgår altid ifrån att välja Ingvars väg. Det vill säga att lösa saker med hjälp av list. Inte minst prövas jag dagligen av min nya häst: Uro. Han är stor och stark och i fel sällskap direkt farlig! Jag har pratat med hans ägare Madde mycket om det här. Uro har väldigt dåligt självförtroende. Han är rädd helt enkelt. Och att lösa problemen när han bockar, stegrar och slänger sig med att slå honom skulle ju inte göra honom mindre rädd. Det skulle varit djurplågeri. En man som hållt på med hästar i många år sa till mig om honom: ”Fast man är en stor stark kille behöver man inte vara tuff.”

Uro blev skrämd en gång i en situation som han förknippar med att sitta upp. Jag kunde inte sitta upp på hästen i flera veckor efter det utan hjälp med att någon (riktigt hästvan) person fick hålla i. Jag har fått rida in honom helt från början varje ridpass med att ta honom runt på liten volt, prata, hänga i stigbyglar osv. Detta var i februari. Jag kan fortfarande inte lita helt 100 på honom även om han är betydligt bättre.

Innan detta hände så hade jag till och med suttit upp på honom från pall. Under den här tiden har pall varit helt uteslutet ur säkerhetssynpunkt. Men jag började träna med pall för ett par veckor sedan, men inte i samband med uppsittning. Jag vill inte han ska bli rädd för pallen också så har jag både problemet rädd för pall + rädd för uppsittning.

Så istället har jag använt pallen till allt möjligt annat än uppsittning. Uro är väldigt kelig och då har jag hämtat in pallen och stått och borstat honom ståendes på pallen. Likaså så gick jag upp på pallen och stod på den en stund när jag skulle ta in honom från hagen. Sedan har jag ökat på och hoppar upp, står, hoppar ner från pallen varje gång vi går förbi. Ibland i grimma till och från hagen. Ibland före eller efter ridning i full utrustning. Jag lovar, all pallträning har gett resultat. Precis det resultat jag velat. Men det tar ju tid att hålla på så här och det är precis den metod jag använder: uttröttningsmetoden!

Reinhold (”pappa” i stallet) kom ut och undrade var det var för ”fest” på stallplanen förra lördagen när jag demonstrerade min och Uros pallträning för Johanna. Träningen bestod i att Uro fick stå vid pallen medan jag hoppade runt honom i allt från kosackdans till små grodorna. Med en så tokig kvinna som helvilt skrattade, hoppade och sjöng små grodorna så blev ju eventuell rädsla för en pall ganska obetydligt i sammanhanget.

Exakt vad jag ville uppnå!

Så nu vet Uro precis vad som väntar om han inte står still vid pallen när jag ska sitta upp. Varje gång han börjar backa så dansar jag tillbaka honom i utgångläge igen. Suck. Han är rätt trött på alla små grodor nu. Det blir så himla jobbigt till slut. Och tjatigt. För ger mig, det jag jag INTE!. Så han får helt enkelt välja:

Stå still

annars blir det MINST TRE VARV SMÅ GRODORNA !!!

En kvinna med utstrålning på dansgolvet – Claudia. FOTO: Magnus Sandberg

Att hinna titta på TV är inte en hästtjej ofta förunnat. För en riktig hästtjej mockar hellre skit i gummistövlar och prioriterar livet med sin danspartner – hästen – än sitta i en TV-soffa. (Min personliga åsikt och livsstil åtminstone.) Men om det är något program som ska tittas på som inte har med hästar att göra är det i så fall: LET’S DANCE.

Har tidigare skrivit här på bloggen om alla likheter mellan ridning och dans:
Ett par – de för och följer varandra i varenda rörelse = samspelet
Takten, rytmen
Tajmingen

Som ryttare sitter jag och följer vartena steg dansarna tar. Om ni studerar som om de vore häst och ryttare istället för man och kvinna så är enda skillnaden just det: Att det ska vara mellan en MAN och en KVINNA. Härligt Gudrun Schyman (även om jag inte på något sätt kan kalla mig feminist för jag är helt å hållet insnöad på hästar och det där med politik är inte min grej alls) som visade upp hur en verklig KVINNA dansar. Det är jag med på i alla fall: Jag är kvinna – och det är jag stolt över.

Men tyvärr föll jag just därför inte för gårdagens segrare.. Tyvärr. Du gjorde ett jätteduktigt jobb rent tekniskt. Men för mycket blyg POJKE och för lite MAN i min smak. Manligheten (eller kvinnligheten) sitter inte på utsidan utan på insidan. Som valack hade du varit helt perfekt ämne för hoppning i World Cup.

Eva

PS. Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor. DS.

Hur tränar du din hopphäst från Lätt C till 1,40-hoppning?
 Den frågan försöker Sylve Söderstrand och Lotta Björe besvara under sin turné.

Artikeln kan läsas i Smålandsposten.

    Tja. Om någon lagt märke till att jag uppdaterade bloggen sådär vid fyrtiden i natt och inte hört av mig sedan dess så tänkte jag bara säga att det inte beror på att jag legat bakis hela dagen =)
    Galamiddagen slutade vid 23-tiden. Då jag inte hade någon lämning till pappertidningen och tekniken inte fungerade när det gäller att lägga ut bilder så tänkte jag att det vore ju trevligt att stanna på lite dans.
    ”Lite” dans blev till sådär tre på natten. Bland mina danspartners kan nämnas kvällens huvudperson: Rolf-Göran, tävlingssektionens ordförande Michael Pettersson, voltigens Kim Rundgren och Sylves sambo Ivan samt en hel del andra. Ivan var en hejare på att bugga vilket jag älskar!
    Sedan var det bara att sätta sig i Volvon och köra hem till Järfälla.

    Efter en sådan natt var jag såklart trött. Men det var det värt =) Efter en stor cafe latte i sängen skulle jag klippa klorna på mina hundvalpar. Dessa två var dock inte alls lika väluppfostrade att hålla upp tassen som Pijano och Waggie är att hålla upp hoven till hovslagaren… Så det var en del jobb med det. Men jag lyckades få alla tassarna fina tillslut. pust!

    Har fått besked om att teknikavdelningen inte kan hjälpa mig lösa problemet med bilderna. Jag måste vänta till imorgon måndag när bloggredaktören är tillbaka. =( =(