”Eva var en stalledräng”, sjöng min farfar när jag var liten.

Ja. Han hade rätt. Har jobbat som en riktig stalledräng och förberett allt i med hästarna så att allt är klart inför julen. Har tvättat alla täcken och schabrak. Lagt in extra mycket strö och satt på dem rena och röda termotäcken så de är riktigt julfina.

Pijano har jättefint julpyntat. Har alltid haft pyntat och fint till mina hästar. Saknar såklart Waggie då detta är första julen utan henne på tio år. Känns väldigt tomt fast jag har både Raffe och Uro att ta hand om också. Tråkigt nog går det inte att julpynta till någon av dem. De är helt hopplösa!! Hade satt bara lite grand utanför boxarna. Men de lyckas få så långa läppar så de kan få dem genom ett galler, ut på andra sidan och nå någon liten, liten del och totalförstöra minsta lilla tomte =(.

Men under julen ska jag faktiskt inte rida någonting alls. Måste vara lite ”hemmadräng” och umgås med släktingar under de röda dagarna. Vi firar alltid mycket och stora jular i vår släkt. Dessutom är vi så många att alla inte får plats utan vi får dela upp oss och träffas i olika hus. Om ni kommer ihåg så firade jag och Waggie våra födelsedagar (vi fyllde jämnt båda två) i februari i år i stallet. Det behövdes ett helt ridhus för att få plats med hela tjocka släkten på en gång =).

    Ska åka och träna för Erik Berggren med båda mina hästar. Kommer hem ikväll. //Eva

Foto: Christien Keller
Jag kom hem med en medalj till slut. Vi fick kämpa riktigt hårt och bronset kändes verkligen välförtjänad.
I fälttävlan var Pijano riktigt bra! Flera frågade mig efteråt:
– Hur vågade du?
Men svaret är att jag är inte rädd när jag rider Pijano. Han tar sig fram över allt som en liten bergsget och jag behöver ”bara” lita på honom och rida på. Med en annan häst hade som inte är lika säker hade jag självklart varit räddare. Men det går inte att rida fälttävlan och hela tiden sitta och vara rädd. Du måste våga rida på helt enkelt.
– The woman without nervs, kallade polackerna mig.
Pijano klarade banan galant förutom vattenhindret. Det var väldigt djupt och botten dålig. Man skulle galoppera igenom och hoppa ur på ett ganska högt hinder, vilket blev ännu högre eftersom det var så djupt. Pijano fastnade och kom inte upp först. Han fastnade i botten försökte allt han kunde. När han väl tog sig upp så visade det sig när vi kom imål att han dragit av sig båda skorna och benskydden i vattnet. Skorna kan jag inte hjälpa, men jag fick dåligt samvete för att jag inte tejpat benskydden. Det har aldrig behövts tidigare så jag tänkte inte på det.

Pijano och jag på framhoppningen. Han älskar verkligen terränghinder! Foto: Johanna Frunck.

Man skulle hoppa ner i vattnet över detta hinder. Galoppera igenom och hoppa ut. Foto: Johanna Frunck
Banan var 2 km lång och skulle ridas på idealtiden 450 m tempo. Johanna Frunck lånade min kamera och tog jättefina bilder på mig och Jossan =)