Anna Eriksson och Nascente ryggar slalom med en mugg.

Våra svenska working equitation-ekipage Anna Eriksson/Nascente samt Cecilia Hansson/Ruby Glow har åkt hela vägen till England för att tävla i helgen. Båda tjejerna och deras hästar är jätteduktiga och jag är så stolt över dem! Själv hade jag så väldigt gärna velat vara med jag också. Men det går ju liksom inte utan häst. Så jag får vara glad och heja fram Cecilia och Anna istället. För jag om någon vet ju vilket himla jobb det krävs!

Så HEJA TJEJER! Jag önskar så att det går bra för er = för Sverige!

kramar
Eva

Cecilia Hansson och Ruby Glow i fållan.

”Delad glädje är dubbel glädje”

Att bli glad åt andras framgång eller lycka gör dig själv rikare. Själv har jag i alla fall större hjärta än plånbok. Måste jag välja mellan pengar eller en vän så väljer jag en vän. För vänner kan man aldrig köpa för pengar!

Eva

GLAD LUCIA ÖNSKAR EVA, PIJANO OCH WAGGIE!!

Gud vad det är skönt att komma tillbaka till stallet och andas härlig hästlukt! Jag har inte ridit sedan före påsk. Kan ni tänka er vilka abstinensbesvär jag haft!
Åkte till stallet ikväll för att rida Pijano. Så hörde jag i den andra stallgången att en unghäst de har, har slängt av både medryttare och ägaren när de ska förbi valackhagen. De hade nu blivit rädda och visste inte vad de skulle göra.
Jag erbjöd min hjälp att jag kunde rida hästen förbi hagen åt dem. De var mycket tacksamma. Så jag garderade mig med en extra säkerhetslina jag skulle kunna hålla mig ifall hon bockade. Så rejäla sporrar, väst och hjälm.
Jag hoppade upp utanför och hon började direkt krånga att vilja gå tillbaka till stallet. Då sa jag ifrån direkt med spöt att ”nu ska du gå här”. Tryckte henne på plats med sporrarna och hon gick. Så kom vi ut på vägen vid valackhagen. Då halkade hon. Jag visset inte hon inte hade broddar i. Så när vi red på en isiga vägen halkade hon ner i diket och jag ramlade av. Pinsamt jag som jag sagt jag skulle kunna klara henne.
Men jag e en envis kärrin jag. Jag hoppade upp igen och hon försökte slippa genom att inte vilja stå still när jag skulle ta mig upp på henne igen. Men det fick hon inte alls slippa. Jag red till samma väg igen men red ut i kantern på åkern istället för där var det inte alls halt. Jag var på min vakt ifall att hon skulle expoldera. Men vi red runt hela hagen och till ridhuset. De som hade hade stoet var jätteglada över att få hjälp.Tjejen var jättetacksam och glad. Att ha en häst som slänger av alla och springer hem till stallet är ju inte så kul.
Själv blev jag bara taggad av denna utmaning att att rida hästar som slänger av folk. Men det som en ger sådan gick är att gör någon annan så glad!  =) =)

    Just som jag sitter och pillar i mitt långa hår och funderar över tillvaron om hur man sprider negativa ringar omkring sig: vill någon läsa överhuvudtaget om en person som är nere? Själv tycker jag ju inte om det. Jag vill läsa kul grejer och om positiva saker. Inte en massa gnäll om hur jobbigt allting e.
    Då kommer detta mail med bild på Zeus som kanske kommer att bli min nästa ridhäst. En av de sakerna jag deppar över är just detta: Waggie är 19 år och egentligen vill jag betäcka henne men har inte råd. Pijano är mitt hjärta men han räcker inte riktigt till för mina tävlingsambitioner. Om man ska vara helt ärlig kommer han aldrig att delta i OS om han inte gör det i ett shownummer.
    Inte har jag råd heller att köpa någon ny häst. Så att rida någon annans hästar är i så fall den enda lösningen jag kan komma på för tillfället:
    Lilla Zeus är tre år, hingst och hispano. Hispano är en korsning mellan PRE och arab. Annica som äger honom har hållt på hela vintern och arbetat honom för hand för att förbereda att han ska kunna komma till mig och ridas in under våren. Sedan får han åka hem igen och vila och gå på sommarbete och smälta det hela. Så ska jag väl ta tillbaka honom och ha honom hos mig igen så får vi se.
    Zeus pappa är  Zagal XI. Zagal är en av Sveriges mest meriterade PRE-hingstar. Nu blev jag helt plötsligt mycket gladare, febern till trots, så här skrev Annica i mailet:

"Hej Eva,

Kram
Annica”

    I onsdags BOCKADE min gamla 19-åriga Waggie med mig av glädje när jag hoppade några små hinder. Jag bara skrattade åt henne, vilket gjorde att hon fortsatte busa med några salvor till. Tänk, jag visste inte ens hon kunde bocka, hon som är så snäll.
    Idag red jag ut i skogen och det var blött och geggigt må jag säga. Alla diken var fyllda med smält- och regnvatten och stora delar av stigarna stod också under vatten. Men en häst kan ta sig fram överallt. Det är min filosofi, därför är det också mina hästars, om ni förstår vad jag menar med det.
    Pijano är som en liten ”bergsget” som klättrar överallt. Red i ett skogsparti vi aldrig ridit i förut. Med jämna mellanrum var det vattenfyllda diken eller stockar som han bara gick fram till och skuttade över. Inget tjafs om att inte gå där eller JÄTTEsprång över utan bara precis så han tog sig över.
    Men så var det i en passage det dök upp en gubbe och Pijano hoppade till, bara lite, men han halkade i geggan, fastnade till med bakbenet och stod på öronen. När han föll, föll jag av honom. Det hela var i skritt så det var väl inte så dramatiskt. Men jag tänkte: ”I de lugnaste vatten”. Till och med mina så väl miljötränade hästar kan.