Det är nu ett år sedan Bell dog i mina armar. Det sägs att tiden läker alla sår men jag saknar henne fortfarande varje dag. Det var Vi som var tillsammans. Hon var alltid med mig!

Jag förbannar den förbannade biljäveln som gick sönder. Fick byta hela motorn och så mycket pengar kunde jag inte få fram bara så där så tills det tillslut kunde lösas så fick jag vara utan bil. Det var såklart jättevälkommet att jag fick låna Annas gamla lastbil. Men ivriga Bell förstod såklart inte att det var mycket högre från det sätet än från min bil.

Jag kan fortfarande känna pälsen i mina fingrar när jag försöker fånga henne i luften. Förbannar mig själv för att jag inte var snabb nog. Jag kan se hennes svarta ögon när hon låg i korgen att nu är det slut. Nu kommer jag att dö. Den blicken sitter föralltid kvar.

Ett av de sista speciella minnena var när hon skulle hjälpa Marita att valla kor. Efter att ha stått och sett på var hon helt med på vad som skulle göras.

Oliver och Gizmo är helt underbara jättefina hundar. Men en individ kan aldrig ersätta en annan. De har egna personligheter. De fyller såklart upp tomrummet när de lika glada som hon var överöser en med pussar varje morgon och varje gång man kommer innanför dörren. Men de är de, inte Bell.

Var och besökte hennes grav idag. Tänkte på pappkistan vi grävde ner. Hur fel det blev en sekund för ett år sedan och att egentligen skulle hon varit med mig idag.

 
   Åkte till Bells grav idag. Det var vacker höst-sol och än finns det lite grönt kvar.
    Bell ligger begraven i mina föräldrars trädgård bakom pappas trädgårdsland. Jag hade med mig ett kors som Martin hade gjort. Sanden på graven var så pass mjuk att den var lätt att sätta ned.
    Hade tänkt dekorera graven med rönn. Det är väldigt vackert. Men alla rönnar var så fula och hade börjat vissna. Hittade röda bär på marken med ris som blev en liten fin bukett. Såg ut som lingon men det var kanske mjölom.
    Bonade om och tände ett ljus. Kändes som om man fick pyssla om Bell lite. Men sedan fick jag åka innan jag skulle börja gråta så mycket att det inte skulle gå att köra hem. Det är tungt.