I söndags gick jag upp klockan 4 på natten för att Emma och jag skulle tävla Pijano och Uro i Vingåker. Cecilia Hansson hade arrangerat jättefina tävlingar!! Hade särskilt tränat Uro att stå stilla vid bord och lyfta kannor samt gå igenom alla sorters grindar. Han är ju ännu långt ifrån färdigtränad och det är mycket jobb kvar. Men det visste jag ju och hade inte högre förväntningar på honom än det han borde klara. Dock så ställde han sig på två ben och veva med frambenen när det inte passade honom. Något som är svårbedömt på så här kort tid om det kommer att gå att träna bort helt eller om han inte är pålitlig som tävlingshäst.

Jag fick ju Uro förra året som min sponsorhäst. Jag var överlycklig över den fina hästen och själv skulle jag aldrig ha råd att köpa en sådan fin häst. Waggie dog och jag tog honom till mig som min nya Waggie.

Men under våren här har hans ägare fått väldiga problem. Hon hade ju lovat dyrt och heligt och att jag skulle få rida honom och att han inte skule säljas.

Men vad hjälper det när det uppstår en krissituation. Nu måste han helt plötsligt säljas. Jag som satsat på och fäst mig vid Uro ville naturligtvis köpa honom. Men problemet är att jag har inte så mycket pengar. Speciellt inte om han mentalt inte håller som tävlingshäst. Jag vet att ägaren absolut inte blåst mig med flit! Men i praktiken så har jag ju ändå blivit det. Jag är så ledsen så jag är helt förstörd.

Eva

Jo det var visserligen ett par veckor sedan nu. Men jag har fått bilder från Felicia som gick med och plåtade när jag red inne i stan för att vänja Pijano inför den stora galapremiären på Kungsgatan. Även om Pijano ridit mitt inne i både Stockholm och Göteborg flera gånger förut så var det ändå länge sedan sist. Så för att förbereda honom mentalt åkte jag lördagen innan och red en sväng.
Hade pratat med festarrangören innan jag åkte och fått reda på att Pijano först skulle gå på Röda mattan på Rigoletto en timme med alla kändisarna. Sedan skulle han vara med och mingla på efterfesten på Armémuseum. Där skulle jag även kunna ställa transporten. Så jag körde dit. Parkerade och både passerade och poserade framför trappan till Dramaten.

Därefter fortsatte jag rida upp till Stureplan där alla ”yuppisarna” satt och åt räkor och drack vin på uteserveringen. De blev ganska förvånade när en häst kom och gjorde dem sällskap. Men Pijano tycker varken om räkor eller vin så han gick bara fram och tittade och luktade och gick vidare.

Stannade till och fotade vid Svampen. Sedan fortsatte promenaden upp på Kungsgatan och Pijano fick gå vid entrén till Rigoletto så han skulle känna igen sig.

Det var inte bara Felicia som tog bilder på hästen på stan. Hela vägen tog folk fram sina mobilkameror och plåtade.

Vi avslutade promenaden med att köpa isglass nere på Strandvägen i en kiosk. Dock tyckte Pijano inte om sin isglass utan lämnade hälften.
Så långt gick generalrepitionen inför premiären bra. Men när vi kom upp till Armémuseum hade de låst grinden där jag parkerat med bilen och släpet. Som tur var hade jag mobilen i fickan. Ringde nummerupplysningen som kopplade mig till Drottningholms slott. Därifrån fick vakten tag i Hovstallmästaren Melin. Han ordnade så att Pijano fick komma in i en av kungens boxar med guldknoppar på så jag skulle kunna få tag i ett vaktbolag och få ut bilen.
Klättrade in på Armémuseums gård men inte på en enda skylt stod det vilket vaktbolag som hade hand om stället. Prövade återigen via nummerupplysningen och ringde runt flera stora vaktbolag för att fråga om de kunde öppna. Tillslut fick jag hjälp hemifrån att via internet få fram namn och privatnummer till Armémuseums chef. Då var jag så trött att jag bara började skratta när jag skulle försöka berätta att jag ridit på stan och lyckats låsa in bil och släp på Armémuseeum och inte kunde åka hem med hästen.
Chefen fick dit en vakt och jag kom ut. Melin tog återigen emot oss (Emma och Felicia som var med) och släppte ut Pijano från Hovstallet. Ja vilken kväll!

Igår satte jag åter igen upp repet mellan två hinderstöd för att träna med som att gå igenom en grind. Nu skulle det bli spännande att se vad Uro skulle tycka om det! Om han uppfattat  lektionen i söndags. (Läs lite längre ned på sidan.)
– Det hade han! Han gick igenom grinden på första försöket utan att ens tänka på att slänga sig eller bocka. Han hade förstått att valet stod mellan att antingen hoppa runt med den där kärringen på ryggen och trötta ut sig i timvis. Eller så bara gå igenom grinden helt enkelt.
Smart häst. Som Fransisco sa nere i Portugal som jag jobbade hos om hästar: Att han föredrar de med en stark karaktär – för de är de bästa!

En eftermiddag ägnade jag mig åt att miljöträna Uro att stå still bredvid transporten så jag kunde dricka min juice som stod där. Det tog nästan en halvtimme innan han gick med på att det inte fanns några krokodiler därinne som skulle hoppa ut och ta honom!

Jag minns inte vilken man i familjen Rutsk det var, Daniel eller Reinhold, som konstaterade att Uro tror att träningspassen går ut på att träna ryttaren – inte honom själv! Uj vad vi har bråkat idag och i fredags! I fredags skulle jag träna dressyr med honom. Han tyckte jag var en riktig ”kärring” som absolut ville han skulle göra travslutor och galoppfattning från skritt på tygeln.
”Varför ska man hålla på med sådana där jobbiga saker för!!”

Idag hade jag satt upp lite we-hinder för att träna till tävlingen i Katrineholm den 13 juni. Skänkelvikninng över bom, hopp över litet hinder samt halt mellan två slalompinnar och flytta muggen gör han perfekt! För det har vi tränat ordentligt på. Volter runt tunnor är väl sisådär. Han har ännu inte tillräckligt styrka och balans för att göra dem riktigt små och snygga utan vinglar fortfarande för mycket.

Däremot tog jag äntligen itu med att träna öppna, gå igenom och stänga en grind. Tränade lite i vintras men det var så länge sedan. Då missuppfattade han alltihop med att det var ryttaren som skulle hantera grinden. Det var likadant med bordet och flaskan man ska lyfta: Uro hittade istället på en egen gren med att det är HÄSTEN som ska lyfta flaskan och öppna grinden!

Idag tog jag inte fram den riktiga grinden utan gjorde en repgrind mellan två hinderstöd. – Det var INTE uppskattat- . Han måste ha bockat runt med mig i säkert över en halvtimme på ridbanan idag. Men jag ger mig inte för att han försöker kasta av mig. Nej då! Han SKA stå still bredvid hinderstödet, och jag SKA kunna hålla i repet, och han SKA gå igenom, rygga och till sist stå still igen vid stödet så att jag kan stänga repgrinden igen. Jag ger mig inte förrän han gjort det. Men så fort jag hade stängt grinden efter mig hoppade jag genast av, berömde högt och tydligt och tog in honom i boxen. För det är ju så han lär sig: om han bara gör som jag säger slipper han ju sen =)