Idag efter intervjun med tidningen åkte jag till södra sidan Stockholm för att hjälpas till med en s.k. ”problemhäst”. Det var till en familj som tagit emot en vanvårdad häst från polisen. En kvinna hade haft sju vanvårdade hästar varav en fick avlivas omedelbart. De andra kunde omplaceras. Tydligen hade kvinnan alkoholproblem och därav orsaken till vanvården.

Dock visade det sig att den lilla arabhingsten var väldigt rädd av sig. Han har antagligen inte blivit mycket hanterad. I det stall han nu står i har folk blivit rädda för honom och han har ansetts vara ett problem. Familjen blev då tipsad av en som känner väl till mig och Pijano att be mig om hjälp. Klart att ”Hästcoachen” ryckte ut!

Som jag trott så hade hästen dåligt självförtroende. Han var väldigt vänlig egentligen men som sagt lättskrämd. Jag tog ut honom på ridbanan och släppte där lös honom. Så körde jag enkla horsemanship-övningar à la ”Mannen som kunde tala med hästar”. Det gick hur bra som helst till att börja med. Eftersom jag var lugn och trygg i det jag gjorde var hästen det också.

Ända tills jag satte på honom sadeln. Då for han iväg och bockade som värsta rodeohästen från en äkta westernfilm i nästan en kvart. Men sedan vände det och vi kunde stå och prata och flickan i famlijen fick mata honom med pellets ur handen. Sadeln togs av och nästa gång gjorde han två språng och sedan inget mer. Jag upprepade då horsemanshipövningen lite grand bara för att kolla av och befästa. Så fick han gå in i boxen. Både nöjd och helt utan minsta tecken på stress.

Det var inte så lätt för dem att få hästen utan att få några som helst uppgifter om den. Men veterinär som var tvungen att behandla honom hade fått trycka upp honom i boxväggen för att komma åt och ge sprutor. Då hade han fått panik. Av den anledningen hade jag honom lös på ridbanan. Då blev han varken inträngd eller fasthållen. Han fick själv springa om han ville det, eller stå lugnt med oss och få pellets och klappar om han hellre ville det. Efter att först ha valt det förstnämnda valde han sedan det sistnämnda.

Han var väldigt nöjd efteråt och kom fram till mig och gosade när jag gick för att säga hej då. Jag förstår veterinären. Han eller hon var ju tvungen att göra sitt jobb, vilket ju var för hästens bästa. Men nu ska han bygga upp sitt förtroende och utbildas att bli hanterad och så småningom riden. Jag gav familjen lite enkla övningar att befästa tills nästa gång. Känner mig så glad. Han har fått ett bra hem och familjen som har honom gör verkligen allt för att han ska få ett fortsatt bra liv =)