Har ett spikat dagsprogram med Pijano sedan ett par veckor tillbaka. Nordiska Mästerskapen går nu nästa helg. Hu! Jag känner mig betydligt mer stressad över denna tävling än vad jag brukar vara. Detta av den anledning att jag och Pijano är regerande Nordiska Mästare i alla grenar och därmed titelförsvarare. Så att komma dit och få en bra placering, är inte bra nog.
    Jag har tidigt bestämt mig för att jag inte kommer att lämna ifrån mig titeln för att vi inte är tillräckligt förberedda i alla fall. Jag har startat i alla grenar under terminen: hoppning, dressyr och fälttävlan. Har även åkt till Täby Galopp och tränat. Så vi känner att vi har rutin på att gå in och inte är ringrostiga.
    Idag och tidigare i veckan har jag ridit dressyrprogrammet för min dressyrtränare Anna Persson. Imorgon bitti tidigt ska jag upp för att åka till Erik Berggren. Jag vill att han ska ha hoppa upp oss. Hoppklassen är på 120. Jag behöver självförtroende och få bra flyt. Vilket han ger bäst.

Islandshästar förknippar vi vanligtvis med turridning i skog och mark. Men nu är det meningen att ägarna till dessa häftiga hästar ska få en chans att lära sig hoppa med ögonstenarna.

Läs artikeln i Helsingborgs Dagblad

Malin Baryard Johnsson har varit envis. Hon har tvärsäkert sagt nej till OS. Nu öppnar hon dörren efter att Espri hoppat väldigt bra i Arezzo, Italien.
– Espri ska starta i Hamburg och Wiesbaden för att få känna på tuffa banor utomhus direkt. Klarar hon det på ett bra sätt så…är allt tänkbart, då blir det en OS-satsning, säger hon till eurosport.se.

I morgon kan en lång hoppkarriär för hästen Millimani E börja. Då ska hon visa vad hon kan hemma hos Malin Baryard-Johnsson på Jonstorp i Norrköping.

Det rapporterar Nya Wermlands-Tidningen

    ”Jävla unge” sa jag till Martin när han kom ut från ridhuset på Waggie idag. Martin hade idrottsdag och hans lärare hade tillåtit som aktivitet att han var med mig i stallet. Jag hade tänkt hoppa mina hästar och då passa på att Martin kunde hjälpa mig ”gymma” med att bygga hinder.
    Jag lät Martin rida ut en sväng på Waggie först som uppvärmning och så kunde han ju hoppa fram lite åt mig var planen. Martin har inte ridit så mycket senaste året och inte alls i år så han var lite ringrostig tyckte både jag och han innan.
    Fullt ridklädd och redo att hoppa upp i sadeln så föreslog jag några enkla uppvärmningshinder. Ingen ringrostighet där inte. Sprången satt perfekt. Waggie var dessutom överlycklig över att hoppa med Martin igen. (De har tidigare ridit i allsvenskan div 2 som juniorekipage.)
    Så då höjde jag lite. Och lite till. Och en bom till. Och ett hinder till… Det hela gick så lysande att jag kände mig helt överflödig. Vad skulle jag upp i sadeln att göra nu? Bättre än sådär skulle jag inte gjort det själv konstaterade jag och Martin bara flinade.
    ”Jävla unge”. En annan som sliter och trimmar och tränar varje dag. Så kommer han bara och hoppar upp så där. Fusk!