Såg igår en DVD: ”Classical versus classique” med Christoph Hess från tysklands ridsportförbund och Philippe Karl. De båda herrarna jämför sina olika uppfattningar om dressyr. Hess står för dagens dressyr som sport. Karl för dressyr som utbildning av vilken häst som helst (dvs hobbyhäst) enligt gamla metoder.

Det bästa med filmen är att båda sidor får berätta och bemöta varandra på lika villkor. Ingen får mer utrymme än den andre. Philippe Karl börjar dessutom med att säga att ”Detta är ingen religion” och Hess håller med. Det skulle jag önska att många fler tar till sig: Man kan ha olika sätt att jobba hästar på och flera kan ha rätt på sitt sätt!

Karl är stenhård på att hästen aldrig någonsin får gå med nosen bakom lodplan. Jag håller naturligtvis med om att hästen ska bära upp vikten på bakbenen. Men jag vill ha hästarna mer elastiska, atletiska och mångsidiga. Där håller jag faktiskt med Hess om att kraften kommer bakifrån genom ryggen och att man ska lägga mindre fokus på ryttarens händer.

Eva

 Burlövs ryttarförening inför obligatorisk stalltjänstgöring för ridskoleelever som är över sexton år. Klubben vill öka ryttarnas ideella engagemang. Vill man inte får man böta 400 kronor.

Sydsvenskan skriver om hur medlemmar i den ideella ryttarföreningen tvingas jobba, böta, eller helt enkelt inte rida kvar!

Det är en fråga som Rix FM brukar ställa i sina intervjuer. Jag vet precis vad jag skulle ha svarat: Oavsett vad som händer så är det handling som gäller. Men efteråt när jag klarat av det, så kommer reaktionen.

Hur jobbigt det än var så tog jag hand om allt och gjorde vad som måste göras när jag misste Waggie. Självklart jätteledsen men jag har skött mitt jobb, min vardag, mina andra djur – allt -. Har till och med åkt till Mads och jobbat och ridit utöver det. Han bjöd mig på god lunch förra veckan och det var första gången som jag ätit så mycket som en halv portion vid en måltid på två veckor. I övrigt har jag levt dygnet runt på bara äpplen.

Somnar sent, vaknar tidigt. Precis som Björn Skiffs sjunger i ”Det blir alltid värre framåt natten”. Fast i mitt fall handlar det inte om någon kärlekshistoria. Eller nu har jag väl fel: Sången handlar ju om en person som mist sin kärlek, sin livspartner. Det har ju jag också gjort. En livspartner som jag haft och älskat i tio år. Så det är väl ingen skillnad alls överhuvudtaget.

Ingen skillnad för mig i alla fall.

TRÄNINGSTIPS: Det här är en evighetsövning som du kan rida flera gånger efter varandra. I övningen blandas skritt, trav och galopp och genom att jobba med övergångar blir hästen mindre stark.

Länk till Tidningenridsport.se

    Så var det här tråkiga och jobbiga igen då: att deklarera. Visserligen har jag revisor, men all bokföring måste jag göra själv. Fick hjälp av min mamma i måndags då jag varit sjuk (migrän) i längre perioder och då har sakerna samlats på hög. Det är ju inte så lätt att öppna kuver och skriva in saker när man inte ens ser och kan läsa…
    Ikväll ska jag rida Raffe. Ska sätta upp mina slalompinnar och träna på dem. Nästa vecka ska jag åka med honom till Fors gård och träna we. Kul att ha något skoj att göra!
    Pijano red jag igår och han har utvecklat sig. Har ju tränat mycket övergångar och det märks på honom. Roligt när det ger något resultat när man håller på och tragglar.
    Små hundarna fick rida ut med Big Hope. Miljöträning är alltid bra och hon brydde sig ingenting om att de sprang med. Däremot tyckte hon det var läskigt med alla fåglar i skogen som helst plötsligt flög upp ur buskarna.

    Livet är botten. Kan inte rida, inte jobba, inte städa, inte ligga, inte sova, inte gå ens en liten promenad med hundarna. INGENTING på grund av min förbaskade värk!! Skulle ha varit på Arabhästgala och blivit hyllad bland de andra EM-hjältarna. Men jag kunde inte ens sitta med och ha roligt på en middag utan fick stanna hemma.
    Jättetrist!!
    Jag vill inte ha mitt liv så här. Det är inget liv.