Ja först Florint och nu både Raffe och Uro har fått känna av att envisare än den där kärringen, det kan man inte råka ut för! (Jo Marita är lika envis, så det finns en till!) Har hon fått för sig en sak så ger hon sig ALDRIG! Kärringens egna hästar Waggie och Pijano de var ju vana vid det här så de fann sig snällt. Men att ”på gamla da´r” behöva stå ut med en massa ”småtrams” hade man ju inte väntat sig.

Riktigt besvärlig är hon: man måste stå HELT still när hon ska krångla sig upp på en. Dessutom exakt bredvid pallen. Inte ett halv steg längre bort än vad hon har bestämt. Sedan får man inte röra sig ur fläcken förrän hon demonstrativt länge ska ha tagit tyglar, stigbyglar, vantar och allt möjligt.

Ska man åka transport så ska man också stå, gå och backa exakt på steget. Annars måste man göra om alltihopa igen. Och igen, och igen, och igen….

Tröttsamt! Ibland inser man att det är lättare att bara gå på den där luckan, stå vid den där idiotiska pallen eller ännu värre: rida över ett litet dike. Hu! Annars får man ju aldrig gå hem till stallet igen. För kärringen sitter hellre i skogen hela dagen och kvällen än att ge sig.

Suck hälsar Raffe och Uro