Det är nu ett år sedan Bell dog i mina armar. Det sägs att tiden läker alla sår men jag saknar henne fortfarande varje dag. Det var Vi som var tillsammans. Hon var alltid med mig!

Jag förbannar den förbannade biljäveln som gick sönder. Fick byta hela motorn och så mycket pengar kunde jag inte få fram bara så där så tills det tillslut kunde lösas så fick jag vara utan bil. Det var såklart jättevälkommet att jag fick låna Annas gamla lastbil. Men ivriga Bell förstod såklart inte att det var mycket högre från det sätet än från min bil.

Jag kan fortfarande känna pälsen i mina fingrar när jag försöker fånga henne i luften. Förbannar mig själv för att jag inte var snabb nog. Jag kan se hennes svarta ögon när hon låg i korgen att nu är det slut. Nu kommer jag att dö. Den blicken sitter föralltid kvar.

Ett av de sista speciella minnena var när hon skulle hjälpa Marita att valla kor. Efter att ha stått och sett på var hon helt med på vad som skulle göras.

Oliver och Gizmo är helt underbara jättefina hundar. Men en individ kan aldrig ersätta en annan. De har egna personligheter. De fyller såklart upp tomrummet när de lika glada som hon var överöser en med pussar varje morgon och varje gång man kommer innanför dörren. Men de är de, inte Bell.

Var och besökte hennes grav idag. Tänkte på pappkistan vi grävde ner. Hur fel det blev en sekund för ett år sedan och att egentligen skulle hon varit med mig idag.