Det var en sann upplevelse när jag fick rida det fina stoet Diadora som ni ser på bilden.

Har idag igen varit och jobbat hos Mads Hendeliowits på Segersta. Det är hur många hästar som helst som ska ridas!

– Ja så här håller vi på hela dagen till klockan 21 ikväll, säger Mads käckt.

En av de hästar jag red idag var storlek typ giraff. Var riktigt imponerad av mig själv att jag kom upp på den från stallbacken utan pall. (Fast jag ställde honom lite i nedförsbacke.)

– Fram ännu mera, kommenderade Mads när jag travade med vad jag tyckte redan var jättekliv.

Det är SÅ nyttigt att rida andras hästar. Jag har inte varit någon ”halvblodsmänniska” förut utan mest passat för att rida lättare och känsligare fullblod och lusitano. Har med min fibromyalgi inte orkat rida ihop stora, tunga hästar. Jag kan inte rida en häst på styrka. Bara på kommunikation och teknik.

Men de här stora halvbloden med jättelånga ben och halsar är precis lika känsliga som mina araber. Så var det även när jag fick rida Per Sandgaards finaste dressyrhäst när jag var hos honom. Eller på  Lenes hopphingst Click and Cash som rids av Niklas Arvidsson. Så bevisligen beror det mer på vilka som brukar rida hästen än på hästen själv..

Efter alla timmar och hästar hos Mads åkte jag direkt ut till Pijano och Raffe. Men då var jag bra trött i benen efter all lättridning under dagen.