Hade gjort Uro fin med pälsglans i hans tjocka svans, flätat pannluggen och satt på Waggies vita fin-damasker inför premiärturen idag. Wow vad läcker han blev. Tittade på honom och undrade hur det kunde bli sant att jag ska få rida den där hästen.
Det är ett stort ansvar att ha hingst. Jag är visserligen van och har ridit och hanterat massor av hingstar i mina dar. Rädd är jag inte. Men man ska ha respekt! Även om han är snäll så håller jag hårt på alla säkerhetsdetaljer. Likadant med Karins hingstar. Med det menar jag att man inte får bli nonchalant, utan alltid ha extra koll.
Jag hade nytta av att ha åkt och ridit Mads stora dressyrhästar under hösten. För jisses: Vilka gångarter!! Jag som är van att rida Pijano och Raffe tycker jag rider på i bra tempo. Och då tycker Mads jag ska rida på och öka ännu mer!
När jag red där i ridhuset på Uro så kände jag verkligen att ja, det är sant: Här sitter jag och rider Sveriges finaste lusitanohingst =)

Att leva med hästar handlar om respekt. Och att tävla med hästar om en kombination av mjukhet, beröring och tydliga gränser.

Artikel i Ystads Allehanda.