Alltför många ryttare rider med ”handen full”. Anledningen till den kraftiga tygelanvändningen beror ofta på att ryttaren har för dålig balans och håller sin egen balans i tyglarna.
    Hästen måste alltid komma igång bakifrån och få upp ryggen. Att dra ner hästen framifrån är fel. Det har ni säker hört förut. När man rider unghästar behöver de hjälp från ryttaren med balansen. Genom att ge hästen balans med ett stort stöd i handen så kan man visserligen balansera upp den, men hästen balanserar inte sig själv då.
    Eftergift och timing är de stora nyckelorden. Jobba hästen framåt och i exakt rätt ögonblick hästen hittar sin bärighet = eftergift. Eftergiften ska inte vara så stor att man tappar kontakten, men hästen måste klart känna att man mjuknar. Så att säga en belöning för att den gjorde rätt. Man måste hela tiden upprepa detta så fort hästen går emot.

    Ryttarens hand ska hela tiden säga: Varsågod och gå! Energin får man genom att aktivera bakdelen. Själv gillar jag naturlig framåtbjudning och använder mig av det. Som jag skrivit så många gånger så ska hästarna hållas motiverade: rid ut mycket och variera arbetet. Det ger glada hästar som man inte behöver driva fram med fysisk kraft.
    Den energi som bakbenen genererar fortplantar sig genom hästens rygg och sedan fram i ryttarens hand. För att bygga upp hästen så är det viktigt att den får jobba med sin rygg och att inte låsa den. Rid alltid lätt i början av ridpasset och särskilt viktigt är att rida lätt på unghästar som inte byggt upp sin ryggmuskulatur. När hästen är genomjobbad och kommit igång kan man sätta sig ner i sadeln. Men det känner man ju ganska tydligt om man behöver rida fram mer; för då blir hästen stötig att sitta på.
    Ha alltid som en kontroll – varje ridpass – att du kan rida hästen i lång och låg form, och ge den en klapp på halsen. Hästen ska då svara med att söka sig ännu mer framåt-nedåt, inte springa fortare. Detta är en grund som alltid ska fungera oavsett om du ridit i ett år eller rider Grand Prix.
    Stå gärna upp lite i stigbyglarna i början av galoppasset. Du behöver inte stå i fälttsits, räcker med att du inte sitter tungt ner i sadeln tills hästen har kommit upp med ryggen. Även i galopp ska du kunna ge hästen en klapp på halsen och den ska svara: ja tack!

(Fotnot: dessa bilder kommer från en film, därav kvaliteten. Men jag visar och förklarar just detta i alla gångarter i ett avsnitt i filmen. Filmen heter Working equitation – träning och tävling från lätt till svår klass. Men oavsett vilken gren man rider så är detta en grundövning för precis ALLA hästar och ryttare!)

     Nu ger sig länsstyrelsen efter lång tystnad in tvisten där bybor i Bonnarp står mot en skogsägare och jägare på Söderåsen.
    Striden handlar om skogsvägar som börjar vid foten av Söderåsen och slutar i närheten av Klåveröds strövområde. Vägar som en skogsägare på eget bevåg spärrat av för ridning.
    Läs mer i Helsingborgs Dagblad

    Upptäckte imorse att jag fått ont i vänster sida på halsen. Inte min vanliga fibromyalgivärk från axlarna utan en ny muskel. Måste ha fått en sträckning i samband med att jag ramlade av Pijano igår.
    När Pijano ramlade framstupa på öronen ramlade jag över hans hals och landade på vänster sida om hans huvud. Som en kullerbytta typ. Rent instintivt (inövat..) så håller jag upp huvudet och sparkar så fort jag kan bort fötter från stigbyglar, redan innan jag når marken. Fast jag inte slog mig ett dugg känns det ändå av idag som sagt.
    Det där med att ryttare ska träna och hålla sig i form: Det är ju en säkerhetsfråga kom jag då på! Tack vare att jag är så vig att jag utan minsta träning fortfarande kan stå på händer och få fötterna bakom huvudet – vid min ålder- räddade ju mig från skador i fallet. Något att fundera på inför kommande säsong, särskilt som jag är sugen på att tävla lite fälttävlan igen med Pijano.

   
    Dalarna. Det känns så genomsvenskt och fint kulturarv. Några rikiga hästar såg vi bara i hagar vi körde förbi vår väg upp till Orsa. Dalahästar såg vi däremot överallt. Men så var vi där för att åka skidor och inte rida.
    Det är mycket hantverk i bodarna man kan köpa. Dalahästen som motiv går igen i allt. Och om man vill ge en utländsk person en present från Sverige är den givna presenten en Dalahäst.
    Vi körde en mil på spåret i Grönklitt. Som ryttare så kändes största förändringen att man jobbar med musklerna framåt och bakåt istället för insidan. Men det är ju jättenyttigt att öva alla sina muskler och att göra annan motion än ridnig ibland. Till likhet med ridning så kommer man ju också ut i naturen på skidorna.
   

Äntligen händer något jämlikt i vårt samhälle! Och då menar jag inte jämlikt mellan könen, utan jämlikt mellan sporterna. Varför ska vissa sporter räknas mindre än andra? Den svenska avundsjukan som styrt att segling, ridning och golf inte ska räknas som vilka sporter som helst utan bara de som har råd ska få utöva dessa? (Som om de inte var dyra nog.) //Eva

”Golf, segling, slalom och ridning ska i framtiden vara skattefri friskvård. Staten ska inte bestämma vilka idrotter som får subventioneras på en arbetsplats, slår skatteutskottet fast.”
Det skriver Svenska Dagbladet i en artikel igår.

    I ridhuset i Ånge jagar Ånge IFs A-lag annat än fotbollsdrömmar. Samarbetet med Ånge ridklubb får fotboll att förenas med ridning. Betyget från båda klubbarna är väldigt positivt.
    – Det är bra för laget med något annat än fotboll som omväxling, säger tränare Peter Stenberg.

Artikeln finns att läsa hos Sundsvalls Tidning