En sak lärde gamla Ingvar Lundin mig: vi har större hjärnor än hästen. Vi ska överlista hästen med vår intelligens, inte med våld.

Det, och mycket mer, bär jag med mig från min stora förebild när det gäller hantering av hästar. Hästen är alltid starkare än oss fysikt. Enda sättet för oss att blir starkare än hästen är att ta till hjälpmedel såsom olika tyglar, bett, sporrar och spön. Beroende på hur just dessa används kan man antingen välja att ha dem för att KOMMUNICERA med hästen, eller, såsom tyvärr ibland sker antingen av okunskap eller helt medvetet: MED VÅLD.

Jag utgår altid ifrån att välja Ingvars väg. Det vill säga att lösa saker med hjälp av list. Inte minst prövas jag dagligen av min nya häst: Uro. Han är stor och stark och i fel sällskap direkt farlig! Jag har pratat med hans ägare Madde mycket om det här. Uro har väldigt dåligt självförtroende. Han är rädd helt enkelt. Och att lösa problemen när han bockar, stegrar och slänger sig med att slå honom skulle ju inte göra honom mindre rädd. Det skulle varit djurplågeri. En man som hållt på med hästar i många år sa till mig om honom: ”Fast man är en stor stark kille behöver man inte vara tuff.”

Uro blev skrämd en gång i en situation som han förknippar med att sitta upp. Jag kunde inte sitta upp på hästen i flera veckor efter det utan hjälp med att någon (riktigt hästvan) person fick hålla i. Jag har fått rida in honom helt från början varje ridpass med att ta honom runt på liten volt, prata, hänga i stigbyglar osv. Detta var i februari. Jag kan fortfarande inte lita helt 100 på honom även om han är betydligt bättre.

Innan detta hände så hade jag till och med suttit upp på honom från pall. Under den här tiden har pall varit helt uteslutet ur säkerhetssynpunkt. Men jag började träna med pall för ett par veckor sedan, men inte i samband med uppsittning. Jag vill inte han ska bli rädd för pallen också så har jag både problemet rädd för pall + rädd för uppsittning.

Så istället har jag använt pallen till allt möjligt annat än uppsittning. Uro är väldigt kelig och då har jag hämtat in pallen och stått och borstat honom ståendes på pallen. Likaså så gick jag upp på pallen och stod på den en stund när jag skulle ta in honom från hagen. Sedan har jag ökat på och hoppar upp, står, hoppar ner från pallen varje gång vi går förbi. Ibland i grimma till och från hagen. Ibland före eller efter ridning i full utrustning. Jag lovar, all pallträning har gett resultat. Precis det resultat jag velat. Men det tar ju tid att hålla på så här och det är precis den metod jag använder: uttröttningsmetoden!

Reinhold (”pappa” i stallet) kom ut och undrade var det var för ”fest” på stallplanen förra lördagen när jag demonstrerade min och Uros pallträning för Johanna. Träningen bestod i att Uro fick stå vid pallen medan jag hoppade runt honom i allt från kosackdans till små grodorna. Med en så tokig kvinna som helvilt skrattade, hoppade och sjöng små grodorna så blev ju eventuell rädsla för en pall ganska obetydligt i sammanhanget.

Exakt vad jag ville uppnå!

Så nu vet Uro precis vad som väntar om han inte står still vid pallen när jag ska sitta upp. Varje gång han börjar backa så dansar jag tillbaka honom i utgångläge igen. Suck. Han är rätt trött på alla små grodor nu. Det blir så himla jobbigt till slut. Och tjatigt. För ger mig, det jag jag INTE!. Så han får helt enkelt välja:

Stå still

annars blir det MINST TRE VARV SMÅ GRODORNA !!!

”Där hjärnan slutar tar våldet vid”

Detta ordspråk vars ursprung jag inte kommer ihåg i skrivande stund brukar jag ofta tänka på i samband med ridning. Ryttare som sliter och drar och sparkar på sina stackars djur för att komma till såkallad ”ridning”. Nej ursch för sån’t!

Eva

Sunna, 14 år, är nästa häst att drabbas av våld mot underlivet.
I måndagsmorse upptäckte Elin Stockberg hur det droppade blod från Sunnas slida.
– Man blir både rädd och arg, säger hon till Folkbladet.