Visst är USA ett spännande land.
Första inblicken är redan på planet, när man ska fylla i papper där man ska kryssa i om man är massmörare, folkmördare eller vanlig mördare, om man har knark med sig eller har varit i närheten av en ko.

Och första riktiga mötet är i immigrationen. Där vi ickeamerikaner helst ska stå och vänta en halvtimme eller mer på vår tur, medan invånarna själva alltid går rakt fram till en ledig gränspolis.

Sen förhöret: Vad vill du oss för ont? Varför har du krulligt hår? Varför har du varit i vartenda jävla arabland? Passet är ju fullt med visa från Marocko, Egypten och Saudiarabien!

Sen är man inne.
Och upptäcker att folk är grymt trevliga att prata med. En del känner till Europa, och har hört talas om Sverige. Då blir man uppriktigt glad och förvånad.

De flesta får sin information på tv. Jag brukar kolla på predikningarna. De är ruggigt bra. Hela församlingen går i vågor och den ena predikanten är skickligare än den andra. De programmen är betald tv-tid, ungefär som reklam, men lite billigare per tidsenhet eftersom inslagen ofta är en timme eller längre.

Fox är också bra. Där lär man sig att allt presidenten säger är sant, och att man ska vara misstänksam mot allt som kommer från utlandet.

Alla kanaler visar att brottsligheten är något som de färgade håller på med. Varje morgon i lokal-tv är det någon svart tonårskille som slagit ihjäl sin lika svarta gravida flickvän.

Men amerikaner i allmänhet är alltså grymt trevliga. Nästan alla som jag stöter på, i alla fall.
De är bara så sorgligt desinformerade. De är ju totallurade.

Därför kör de vidare i sina V8-pickuper, därför åker glas, plåt, gamla batterier och andra sopor i samma soptunna (och mindre matrester mals med förkärlek ner i diskbänkskvarnen och hamnar i något överansträngt reningsverk).

Tidigare ekonomiska kriser har inte räckt till för att väcka nationen.
Men kanske den här gången!