Vi flyttade till Rosenhill vid Djurgårdsbrunnskanalen när jag var sju år. Långt bort från stan, tyckte jag.
Omodernt, tyckte de flesta. Med innanfönster som man tog bort på våren, och utan centralvärme.
Damernas Värld kom och gjorde ett hemma-hos med rubriken: ”Deras hem är ett kråkslott”, och vi frös hela första vintern.
Från början eldade vi med kol i täljstenskaminer och med ved i kakelugnarna som var vackert krusidulliga. I köket stod en gammal AGA-spis, såna som är K-märkta i dag, men ansågs ruggigt gammaldags då.
Efter första vintern skaffade vi två fotogenkaminer från Husqvarna och en extra fotogenkamin i köket. Den osade ibland, om veken var för stor.
En kväll när jag kom hem var hela huset svart av rök och sot. Jag slängde ut kökskaminen i snön och väckte mina småsyskon som hade rejäla sotavlagringar under näsan. Då var det nära ögat.
Men även de supermoderna Husqvarna Varmvind-kaminerna som var kopplade till kakelugnarna trilskades ibland och mer än en gång slog det upp meterhöga lågor ur kaminerna när jag försökte få liv i dem.
Jag var äldsta barnet, så det var mitt jobb att fylla fotogen. När det var som kallast gick det åt mer än 20 liter om dagen. Glömde jag att fylla på var det kallt nästa morgon.
I ett par av kakelkugnarna eldade vi med ved. Och brinnande vedbitar som hoppade ut på golvet var helt normalt. Svarta gropar i ekparketten vittnade om glöden.
Varför brann Rosenhill inte redan på den tiden?
Jag har undrat många gånger. Kanske för att man trots allt var superförsiktig med elden. Man visste riskerna. Även jag fast jag knappt var äldre än tio år när jag började sköta kaminerna.
När Rosenhill brann för två år sedan slutade det trots allt rätt bra.
Den här gången är det sorgligare. Vad kommer nu? En perfekt rekonstruktion? Eller ett supermodernt hus på samma ställe?
Min barndoms Rosenhill är i alla fall borta med sina minnen.